Dystopiska drömmar

Drömde i natt att jag skulle skriva en roman, en historia som inte berättats förut! Den skulle handla om ett totalitärt samhälle som tvingade människor att skriva. Historier, debattartiklar, krönikor - vad var inte det viktigaste, det viktigaste var att de skrev, inte för att kontrollera dem, utan för att skrivandet i sig var en dygd! Min historia skulle handla om en man som upptäcker att människor fejkar sina texter, att man skaffat datorprogram som spökskriver åt sig, och hur han hanterar denna insikt. Ska han rapportera till högre ort? Ska han spela med?

När man drömmer är man sällan sammanhängande, och romanskrivande har aldrig funnits på min göralista. Jag är inte fantasirik nog för en historia på mer än en sida. Att det här uppslaget knappast kommer att mynna i en ikonisk roman av slaget 1984 är jag rätt övertygad om. Ändå väcker drömmen frågor i mig.

För det första: tanken om den gode despoten är knappast ny, men är det ens möjligt för en despot att propagera för yttrandefrihet? Är det möjligt att driva en totalitär regim där alla får säga vad de tycker, men inte kommer någonstans med sina tankar? Tänker mig att revolutionen skulle stå runt hörnet inom en vecka. Facebook ses ju inte för inte som ett problem för många stadsmakter.

Eller var det i själva verket katolicismen jag drömde om? Påven som uppmanar folk till att prata och diskutera, men som själv sitter på makten och tolkningsföreträdet intill döddagar. Nej, inte påven. Det finns mycket katolska präster uppmanas att tiga still om.

Rockys goda diktator hette Margot Wallström och skulle tvinga på alla dagisplats och A-kassa. Är det lösningen? En president vald på livstid som läser folkets texter för att veta var de står och gör sitt yttersta för att lyssna och tjäna folket. Var det så gamla tiders kungar skulle fungera?

Frågan kvarstår. Kan yttrandefriheten släppas loss utan att revolutionen följer efter på kuppen?

Kanske ställer jag frågan fel. Kanske är det intressanta i storyn inte själva yttradefriheten, utan försöket att smita ifrån den! Ett samhälle där människor lever i begränsning, ges möjlighet att prata och opinionsbilda, men väljer att tiga still eller prata strunt. Är det så att om vi vet att våra ord inte tas på allvar kommer vi att sluta tala? Det är som "Tyck till"-lådan på jobbet som aldrig blir tömd. "Visst ville vi lyssna, det var bara aldrig nån som tyckte nåt!"

Har du andra tankar? Dela med dig, snälla!!!

Har en känsla av att den här historien kommer att jaga mig. Nån som vill ha jobbet som spökskrivare?

Ansvar, disciplin och långsamma uppvaknanden

"Ingen människa är oumbärlig." Jo då, jag har hört det förut. Fattade vad det betyder gjorde jag igår.

En vän ringde mig med ett fint förslag. Han och några vänner hade behov av hjälp och tänkte att jag kanske kunde vara lösningen. Det kunde dessutom innebära en spännande karriärmöjlighet för mig! Då jag befinner mig i lite speciella livsomständigheter just nu bad han mig skriva ett mail och specificera för vännerna vad de kan förvänta sig av mig om de anlitar mig. Visst, sa jag och la på.

"Det är viktigt att poängtera att jag inte kan ta på mig några mer betydande ansvar eftersom jag inte kommer att kunna finnas tillgänglig alla dagar och kommer att vara borta då och då utan förvarning." Tänkte tanken och hajade till. Vänta nu! Är inte ganska många människor det - "borta då och då utan förvarning"? Småbarnsföräldrar till exempel, för att inte tala om de som drabbas av vinterkräksjuka, influensa och annat oknytt. Ändå har de jobb som innehåller ganska stora mängder ansvar - de är både dagispersonal, körledare, kirurger och ministrar. Märkligt. De verkar ju ta på sig ansvar ändå!

Fram tills för ett år sedan gällde inte det här mig, så därför har jag liksom inte fattat det. Är nämligen begåvad med ett immunförsvar av stål och har snittat ca en sjukdag per år, högt räknat. För mig har alltså "ha ansvar för" varit liktydigt med "till hundra procent kunna garantera att jag alltid finns tillgänglig och funktionsduglig till att ta hand om". Det är inget litet åtagande, och när jag nu försatts i omständigheter som gör att jag då och då inte är särskilt funktionsduglig alls har jag följaktligen klassat mitt tillstånd som "oförmögen att ta ansvar". Inte särskilt rättvist mot alla er småbarnsföräldrar och förkylningsdrabbade där ute...

Plötsligt öppnar sig en ny värld, en värld där människor då och då inte dyker upp och kommer undan med det. Makalöst! Idag hade jag körträning, men ingen ork att ta mig dit med. Ett olyckligt tillfälle att vara borta på då vi har en stor konsert på söndag och jag verkligen hade behövt träningen, men ett bra tillfälle att ta min insikt på allvar och agera i enlighet med den. Nej, jag behöver inte idka våld på mig själv genom att gå dit ändå och sen må ännu sämre i morgon. Jag idkar istället ansvar för min hälsa, och det borde jag om min nya teori håller komma undan med. Återstår att se om kören utesluter mig för mitt svek eller ler välkomnande när jag kryat på mig. Skäms lite över att det i ärlighetens namn inte är självklart för mig vad det blir...

Min mindfulnesslärare pratade på förra träffen om att mindfulness bygger på två ben: vänlighet och disciplin. Disciplin att utföra sina övningar, och vänlighet att inte slå på sig själv när man inte gör dem eller de inte går som man tänkt. För oss som lider av prestationsdjävulen klingade ordet disciplin både hårt och hotfullt. Det är ju just disciplinen som drivit oss i fördärvet! Det fick mig att fundera en vända till över begreppet.

Disciplin handlar för mig om att göra det som är "rätt" eller ligger på mitt ansvar att göra även om det medför ett visst obehag. Jag borde vara bra på det här, ändå försummar jag de övningar jag lovat mig själv att göra när annat kommer i vägen. Varför är det så svårt? Jo, för att disciplinen för mig hittills främst har omfattat mina åtaganden gentemot andra, medförande obehag i form av utebliven vila och annan uppskjuten längtan. Den disciplin jag nu försöker mig på handlar om att visa ansvar inför mig själv, och det är svårare helt enkelt för att obehaget är ett annat och mycket mera skrämmande: att sätta mina behov före andras och riskera ilska, besvikelse och i förlängningen uteslutning. Hellre trött och sliten än ensam och förskjuten.

Tänker att om mitt lilla körexperiment faller väl ut kommer disciplinproblemet också att närma sig en lösning. Ingen är oumbärlig. Provar på att nån annan tar hand om världen medan jag stänger av telefonen och känner efter hur det känns när jag andas. Det vore förmätet av mig att tro att allt rasar av det. Återstår att se om en sjustämmig lynchmobb bevisar mig fel i jazztakt på söndag...

Till mamma, och alla andra som betyder något.

Skrevs i somras men publicerades inte, av för mig obegriplig anledning. Bättre sent än aldrig, här kommer den!


När jag var liten och trött var jag enormt olycklig ibland. Mamma satt otaliga gånger och lyssnade på mitt hulkande om hur jag inte hade några vänner, att "alla hatar mig" och att livet var allmänt uselt. Det kan inte ha varit roligt. Ibland var jag verkligen ensam, så där som man är när man känner att ens sociala passform inte är den bästa, och man vet att ingen skulle ropa om man vände och gick. Ibland var jag mest bara trött. Mamma var en klok mamma som tålmodigt lyssnade, tröstade och förklarade krasst "Det kommer att bli bättre när du blir äldre" de gånger hon anade att det fanns verklighet bakom tårarna (och ringde min fröken för att kolla att det inte var alldeles åt skogen), eller "Sov nu gumman, du är trött. Imorgon känns det bättre!". Jag hatade båda svaren, även om båda var helt och hållet sanna. Monster är aldrig så fula som genom trötta ögon, och banne mig: det blev bättre! Inte bara lite bättre, utan alldeles fantastiskt fantastiskt! Snart fyller jag trettio, och fortsätter utvecklingen så här är det verkligen ett skäl att fira.

Har ägnat dagen åt shopping med gamla gamla vänner (varav en från min uppenbarligen inte helt ensamma högstadietid), och sen grill med samma gamla vänner och en drös med ganska resp väldigt nya. Imorgon kommer ännu äldre vänner på fika, och livet är så gott som jag någonsin kunde önska. Det är att vara rik.

Funderar på vad jag ska säga till mina barn när de är trötta och gråter. Antagligen samma sak som mamma sa. Kanske lägger jag till nåt om brevvännen och bänkgrannen, eller säger som det är: det är inte ensamhet så mycket som oro för att bli ensam, och oroar sig gör man ofta i onödan.

Nej, jag var inte okysst tills jag var 25 och gifte mig av ren desperation med en illaluktande 45-åring (det var min plan). Jag levde inte mitt liv ensam i en liten etta. Jag blev inte mobbad på klassåterföreningen. Jag lärde mig att gå och lägga mig när tårarna kommer, för det är alltid bättre imorgon. Jag lärde mig att ringa mina vänner och påminna mig om att de finns där. Och jag lärde mig att manna är klok.

Så till alla er som finns där för grilkvällar, fikor, familjefester sena samtal eller bara vartredjeårträff på Centralen: Tack! Ni gör mig alldeles alldeles lycklig.

En sak till. Lyssna på mamma.

Att vara sin egen älskare

Stod som så många gånger förr i Badhusparken och gungade lyckligt till ännu en fantastisk Yrankonsert. Daniel Adams-Ray den här gången. K som gungade lika lyckligt intill konstaterade "Han är så bra, så ödmjuk och och så riktig. Lika rädd som oss andra." Efter ännu en låt konstaterade vi båda lite avundsjukt när publiken ylade lyckligt att Daniels stund där på scenen måste vara något av det finaste man kan uppleva - ett kort ögonblick av lycka, av att ha allt.

Eller inte.

Dagen därpå. Samma scen. Veronica Maggio fyller parken till bristningsgränsen med vrålande fans. Efter varje låt tackar hon lika lyckligt för applåderna. "För två år sedan satt jag i en taxi hem från sista spelningen på Gröna Lund och grät. Tänkte att nu kommer de att vilja att jag gör en skiva till och ingen kommer att gilla den. Och så står ni här ändå!! Tack!!" Hon kan liksom fortfarande inte tro det.

Det var samma sak med Daniel. "Det är en så fantastiskt vacker kväll ikväll! Och då vill jag ta tillfället i akt att säga fuck it till allt det där om att vara perfekt! Det är våra brister som gör oss mänskliga!" Vi tjöt av glädje. Han är rädd som oss. Vi ger honom det vackraste ögonblicket, och för honom borde det vara vardag - han har gjort det här länge. Ändå syns det på honom att han fortfarande inte kan tro det. Han springer över scenen, tackar och tackar och suger åt sig som ett hungrigt spädbarn, som om det förvånade honom att vi gillade en hel låt till. Att han fortfarande duger.

Just nu är Daniel och Veronica två av Sveriges kanske mest "lyckade" människor. De har slagit stort och alla är eniga om att det är sann talang vi snackar om. Ändå är de små så små, ändå vänder de sig ut och in igen och igen för att kolla att de fortfarande duger. Trots att jag och tusen andra ylar kärlek kan de inte tro det.

Det får mig att titta på mig själv, på mitt eget strävande efter nån slags godkäntkvitto. Det känns ovanligt meningslöst idag. Det är uppenbart att det inte hjälper ens med 10 000 skivkvitton, 10 000 sålda biljetter, 10 000 jubel och spotifyklick. Visst, det är garanterat njutbart. Smickrande. Svindlande. Men fylla hjärtehålet verkar det inte göra.

Nej, kärleken kommer inte utifrån. Acceptansen. Vilan. Det finns inga avlatsbrev ut ur skärselden, hur många pluspoäng vi än tjänar. Kanske finns inte ens skärselden. Vi är alla små. Vi är alla ofullkomliga. Vi är alla oändligt mäktiga. För när det kommer till kritan finns det nog bara en som kan säga att vi duger. Otur bara att den där ende oftast verkar nöja sig med att vara den största kritikern.

Ikväll står jag i Badhusparken igen. Säkert! spelar och jag tänker skrika kärlek tillsammans med resten. Kanske lite till mig själv också. Inte så mycket för att jag har förtjänat det som för att jag kan. Kanske till och med slappna av lite. Vila lite. Tänka att det räcker. Att det är ok. Vara mitt eget fan för en stund. Min egen älskare. Finare blir det nog inte.

Daniel Adams-Ray – Lilla lady

Erotik och skottkärror. Inget för blyga.

"Erotik är inte vad vi gör; det handlar om hur intensivt vi kan känna det vi gör. Genom att hylla det erotiska i all vår strävan blir mitt arbete ett medvetet beslut - en efterlängtad säng som jag tacksamt lägger mig i och från vilken jag stiger upp fylld av kraft. .... Denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med kunskap om att en sådan tillfredsställelse är möjlig, och inte behöver kallas äktenskap, eller gud, eller ett liv efter detta. Detta är en av anledningarna till att erotiken är så fruktad, och så ofta hänvisad enbart till sängkammaren, om den erkänns alls."

Audre Lorde, ur Bang #4, 2010.

Min vän brukar påminna mig om när vi satt på Arlanda efter tre veckor i Ecuador och jag grymtade lyckligt över en kopp innerligt efterlängtat te. Där dricker man bara kaffe och Coca Cola. Dumheter. Hon rodnade lite där vi satt och undrade vad jag pysslade med. Jag njöt. Det tycker jag är fint.

Snubblade över ovanstående citat idag och kände hur det satte fingret på något viktigt, särskilt en dag som idag, då livet står i kontrast till ett nyss och nära passerat livsslut. " Denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med kunskap om att en sådan tillfredsställelse är möjlig". Ja. Livet är den största gåvan och det förtjänas att älskas, ja, kanske till och med på något sätt älskas med. Njutning är möjlig, och det är en hädelse att förneka sig den.

Idag bejakade jag den med en löptur, och en promenad till Coop. De har billig plantjord på 50-literssäck och jag saknar bil, men skottkärra har jag. Piffigt tyckte jag, och knatade iväg. Kära läsare, om du får för dig att bejaka din självständighetslusta medelst skottkärretransporter skulle jag rekommendera en kontroll av däcktrycket innan du köper 40 kg varor och lägger i den. Hemfärden var lika långsam som tillfredsställande, det finns en särskild känsla i riktigt trötta muskler. I morgon ska jag rusigt böka jord på min 2,5 kvadrats odlingsplätt och drömma om nypotatis. Min sambo ska titta efter en snygg Audi istället, han går igång på krom och nittontumsdäck mer än rost och enhjulslösningar.

En dag ska vi alla dö. Idag lever jag. Det förpliktar. Att sitta bort tiden duger inte så imorgon blir det jordbök, goda vänner, födelsedagskalas och kyssar. Vad ska du förlusta dig med?

Sorg. Kärlek som minns.

Hon har alltid funnits där, vår gamla farmor. När vi var små och sjuka och hade pannor som behövde baddas. När vi var ensamma hemma och hade spöken under sängen och vi ringde henne. Hon sjöng "Tryggare kan ingen vara" med oss och sen sov vi som lamm. Varje gång jag fryser i blåsten hör jag hennes förmanande stämma: du har väl varmt om halsen? Vi har så känsliga halsar i den här släkten! Varje halsduk jag äger bär jag med en tanke till henne. När jag reste till andra sidan jorden var hon den i släkten jag ringde, två gånger på ett halvår. Hon ville inte prata längre än 2 min med omsorg om mina telefonkostnader, men det spelade ingen roll. Hon fanns med mig ändå, som de människor man känner så väl att man redan vet vad de skulle ha att säga.

Hon har lärt mig mycket, inte bara om halsar och sängmonster. Att man kan känna tacksamhet över att under sin uppväxt ha fått en varm potatis till lunch av sin mamma varje dag under en tid då en del inte ens fick varm mat en gång om dagen. "Till middagen fick vi sillspad till potatisen. Hade vi inget sillspad tog vi salt och låtsades att det var sillspad, och det var gott det med! Vi hade det verkligen bra." Det sätter min slarvlunch på inlagd sill med avokado i ett synnerligen sunt perspektiv och gör mig miljonär varenda dag. Om hon var tacksam, vad ska då inte jag vara?

Hon var en människa med nyfikenhet och självrespekt. En som fick sin norrbottniske skogshuggare till pappa att ta ett banklån så hon kunde gå på folkhögskola. En som lät sin "madam" och arbetsgivare på trettiotalet veta att hon föredrog att kallas vid namn istället för "hon", "om inte hon (madam) vill bli kallad detsamma". (Madam blev inte glad över sin nya husas uppstudsighet, men farmor blev kvar.) En som tog ut en del av sin lön som husa i tyskalektioner hos frun i huset. En som valde ett liv som evangelist med utlandsdrömmar tills läkaren sa stopp pga blåsljud på hjärtat. Han anade nog inte att hon skulle fylla 95 med det där hjärtat. Eller föda sitt barn vid 38. "Inte ska väl jag" låg liksom inte för henne, även om hon heller inte var den som stövlade över någon. Hon bara levde sin potential, och det tror jag gjorde henne lycklig. Bitterhet är i alla fall inget jag kommit på henne med.

I morse ringde pappa. " Det är slut på farmor nu." Ingen chock, det var väntat. Bara sorg. Kärlek som minns. Slogs av att samtidigt som mycket inte kommer att vara sig likt, är väldigt lite förändrat. Du är med mig i hjärtat, idag och alla dagar. "Vi tar hand om varandra, som vi alltid gjort", sa du sista gången vi sågs. Ja, det gör vi. Jag lovar att ha varmt om halsen.

Skulle möta dig, men där stod jag istället

Vad skulle du göra om du mötte dig själv på stan? Vad skulle du tycka om att dela öde ö med nån som är precis som du själv? Jag har lekt med tanken och skrämts av den, varit rädd för att upptäcka att jag är outhärdlig, irriterande och dryg. Nu vet jag att det var onödigt. Jag är rätt ok, i alla fall för någon som mig.

Det var inte inte ett planerat experiment - det är svårt att boka en dejt med sin spegelbild. Nej, hon föll i mitt knä, min tvilling. Det var inte fullt tio år sedan vi sist sågs, och egentligen kände vi varandra inte. Visst, C är min tremänning, men våra kontakter har varit ytterligt begränsade. Därför var det extra kul att hon föreslog att den fika jag hade på förslag skulle bli en veckas påhälsning. Varför inte? Jag skulle ju ändå till Stockholm!

Det började i ett kallt konstaterande att hon och jag delar tankelusta och därför trivs med varandra. Sedan började jag se mig omkring. Vi har samma favoritfärger, om än i svagt skilda toner. Våra kylskåp innehåller samma matvaror. Vi har samma paradrätt (rotsaker i ugn med kött/fisk). Vi har gemensam litteratur, med skillnaden att mina mindfulnessböcker är bibliska skrifter hos henne. Vi är andliga på ungefär samma sätt. Ingen av oss kommer ihåg bokade möten. Båda slarvar bort saker vi håller i. Våra sängar är genvägsbäddade på samma sätt. Och båda är vi besatta av mellanrum. Transit. Flygplatser. Hon ritar dem, jag skriver och lever dem.

Vi höll sams. Slappnade av i att det finns ännu en knäppgök, och att det verkar som att det inte är en katastrof för henne - hon är faktiskt både trevlig, lycklig och "framgångsrik", vad man nu vill lägga i det begreppet. Det var en enorm lättnad. Misstänker att hon kände detsamma. Jag är i alla fall välkommen tillbaka.