Fick äran att agera publik på repetitionen av en pjäs som hade premiär i veckan - Harleen Sandelins monolog "Svanen - Flickan som aldrig log". En självbiografisk pjäs om att våga vara så fantastisk som man är, och att vara snäll mot sig själv. Målgruppen är tonåringar och pjäsen spelas nu för högstadie- och gymnasieklasser runt om i Jämtland, men skulle fungera som personalvård på vilket företag som helst. Den ställer viktiga frågor; vem är jag egentligen, hur låter vi oss påverkas av hur andra människor speglar oss, och hur kan vi hjälpa varandra med det där svåraste: att vara lite snälla mot oss själva? Vi i publiken den där dagen var alla "vuxna", och greps ändå ända in i hjärtat av de vingar Harleen fällde ut i slutscenen: "Är det nu jag ska flyga?" Det är stort och det är svårt, men om det inte sker nu, så när är då ett bättre tillfälle?
På vägen ut från teatern fick jag sms från en gammal bekant som var på snabbvisit i stan och ville ta en fika. Jag blev jätteglad! Har känt henne länge och haft äran att följa hennes vuxenblivande, som i många hänseenden också varit en ankungesaga. En saga om någon som länge inte vågade tro att det hon var var gott nog, och som slet för att kompensera det. För några år sedan började saker hända. Pluggivern byttes mot sydamerikaresa, skidkarriären mot lite nöjesstakande och ett jobb som vallainstruktör, och grabbflirtarna mot en fundering om jag inte kände några roliga, inspirerande "människor" som hon kunde dejta. Under hösten har hon flyttat söderut och gått stuntmanskurs och levt loppan, men trots att jag följt hennes sprittande facebookinlägg var jag inte beredd på vad jag mötte där på Svenssons Café, minsann - hon hade blivit en svan!
Ni vet hur det är när en människa plötsligt blir Vuxen Plötsligt är barnet borta, och något alldeles nytt men ändå bekant har stigit fram i dess ställe. Den här tjejen blev vuxen med stil. Borta var den söta lilla flickan med kortklippt men snäll frilla, baggy brallor och mysig huvtröja, det väna och sköra och nedtonat lagom glada. Det här var en amason! Det var inte främst den rödtonade bakåtslicken och kavajen. Inte pratet om flickvännerna och det goda livet och kärleken. Det var klarheten i blicken. Rakheten i ryggen. Tvärsäkerheten i skrattet. Nåt var helt och hållet förändrat, och det var som den där Boijedikten om knopparna och bladen, fast bättre. Nog må det ha värkt i den där knoppen, för där inne bodde en flammande ros!
Det var en sann njutning att sitta där på caféet och lyssna på henne. Inga ursäkter, inga kompromisser, inget jantelagom, bara ren och skär levnadsglädje. Nog har hon sina sorger, men hon bär dem med högt huvud. Det är inspirerande att se vad lite sanning kan göra med en människa.
Harleen är en svan som frågar sig vad skönhet är. När jag ser på min vän tänker jag att det är den strålglans som omger den som litar på att hon inte har nåt att skämmas för. Den som slutat gömma sig. Tack båda två för påminnelsen!
