Ansvar, disciplin och långsamma uppvaknanden

"Ingen människa är oumbärlig." Jo då, jag har hört det förut. Fattade vad det betyder gjorde jag igår.

En vän ringde mig med ett fint förslag. Han och några vänner hade behov av hjälp och tänkte att jag kanske kunde vara lösningen. Det kunde dessutom innebära en spännande karriärmöjlighet för mig! Då jag befinner mig i lite speciella livsomständigheter just nu bad han mig skriva ett mail och specificera för vännerna vad de kan förvänta sig av mig om de anlitar mig. Visst, sa jag och la på.

"Det är viktigt att poängtera att jag inte kan ta på mig några mer betydande ansvar eftersom jag inte kommer att kunna finnas tillgänglig alla dagar och kommer att vara borta då och då utan förvarning." Tänkte tanken och hajade till. Vänta nu! Är inte ganska många människor det - "borta då och då utan förvarning"? Småbarnsföräldrar till exempel, för att inte tala om de som drabbas av vinterkräksjuka, influensa och annat oknytt. Ändå har de jobb som innehåller ganska stora mängder ansvar - de är både dagispersonal, körledare, kirurger och ministrar. Märkligt. De verkar ju ta på sig ansvar ändå!

Fram tills för ett år sedan gällde inte det här mig, så därför har jag liksom inte fattat det. Är nämligen begåvad med ett immunförsvar av stål och har snittat ca en sjukdag per år, högt räknat. För mig har alltså "ha ansvar för" varit liktydigt med "till hundra procent kunna garantera att jag alltid finns tillgänglig och funktionsduglig till att ta hand om". Det är inget litet åtagande, och när jag nu försatts i omständigheter som gör att jag då och då inte är särskilt funktionsduglig alls har jag följaktligen klassat mitt tillstånd som "oförmögen att ta ansvar". Inte särskilt rättvist mot alla er småbarnsföräldrar och förkylningsdrabbade där ute...

Plötsligt öppnar sig en ny värld, en värld där människor då och då inte dyker upp och kommer undan med det. Makalöst! Idag hade jag körträning, men ingen ork att ta mig dit med. Ett olyckligt tillfälle att vara borta på då vi har en stor konsert på söndag och jag verkligen hade behövt träningen, men ett bra tillfälle att ta min insikt på allvar och agera i enlighet med den. Nej, jag behöver inte idka våld på mig själv genom att gå dit ändå och sen må ännu sämre i morgon. Jag idkar istället ansvar för min hälsa, och det borde jag om min nya teori håller komma undan med. Återstår att se om kören utesluter mig för mitt svek eller ler välkomnande när jag kryat på mig. Skäms lite över att det i ärlighetens namn inte är självklart för mig vad det blir...

Min mindfulnesslärare pratade på förra träffen om att mindfulness bygger på två ben: vänlighet och disciplin. Disciplin att utföra sina övningar, och vänlighet att inte slå på sig själv när man inte gör dem eller de inte går som man tänkt. För oss som lider av prestationsdjävulen klingade ordet disciplin både hårt och hotfullt. Det är ju just disciplinen som drivit oss i fördärvet! Det fick mig att fundera en vända till över begreppet.

Disciplin handlar för mig om att göra det som är "rätt" eller ligger på mitt ansvar att göra även om det medför ett visst obehag. Jag borde vara bra på det här, ändå försummar jag de övningar jag lovat mig själv att göra när annat kommer i vägen. Varför är det så svårt? Jo, för att disciplinen för mig hittills främst har omfattat mina åtaganden gentemot andra, medförande obehag i form av utebliven vila och annan uppskjuten längtan. Den disciplin jag nu försöker mig på handlar om att visa ansvar inför mig själv, och det är svårare helt enkelt för att obehaget är ett annat och mycket mera skrämmande: att sätta mina behov före andras och riskera ilska, besvikelse och i förlängningen uteslutning. Hellre trött och sliten än ensam och förskjuten.

Tänker att om mitt lilla körexperiment faller väl ut kommer disciplinproblemet också att närma sig en lösning. Ingen är oumbärlig. Provar på att nån annan tar hand om världen medan jag stänger av telefonen och känner efter hur det känns när jag andas. Det vore förmätet av mig att tro att allt rasar av det. Återstår att se om en sjustämmig lynchmobb bevisar mig fel i jazztakt på söndag...

Till mamma, och alla andra som betyder något.

Skrevs i somras men publicerades inte, av för mig obegriplig anledning. Bättre sent än aldrig, här kommer den!


När jag var liten och trött var jag enormt olycklig ibland. Mamma satt otaliga gånger och lyssnade på mitt hulkande om hur jag inte hade några vänner, att "alla hatar mig" och att livet var allmänt uselt. Det kan inte ha varit roligt. Ibland var jag verkligen ensam, så där som man är när man känner att ens sociala passform inte är den bästa, och man vet att ingen skulle ropa om man vände och gick. Ibland var jag mest bara trött. Mamma var en klok mamma som tålmodigt lyssnade, tröstade och förklarade krasst "Det kommer att bli bättre när du blir äldre" de gånger hon anade att det fanns verklighet bakom tårarna (och ringde min fröken för att kolla att det inte var alldeles åt skogen), eller "Sov nu gumman, du är trött. Imorgon känns det bättre!". Jag hatade båda svaren, även om båda var helt och hållet sanna. Monster är aldrig så fula som genom trötta ögon, och banne mig: det blev bättre! Inte bara lite bättre, utan alldeles fantastiskt fantastiskt! Snart fyller jag trettio, och fortsätter utvecklingen så här är det verkligen ett skäl att fira.

Har ägnat dagen åt shopping med gamla gamla vänner (varav en från min uppenbarligen inte helt ensamma högstadietid), och sen grill med samma gamla vänner och en drös med ganska resp väldigt nya. Imorgon kommer ännu äldre vänner på fika, och livet är så gott som jag någonsin kunde önska. Det är att vara rik.

Funderar på vad jag ska säga till mina barn när de är trötta och gråter. Antagligen samma sak som mamma sa. Kanske lägger jag till nåt om brevvännen och bänkgrannen, eller säger som det är: det är inte ensamhet så mycket som oro för att bli ensam, och oroar sig gör man ofta i onödan.

Nej, jag var inte okysst tills jag var 25 och gifte mig av ren desperation med en illaluktande 45-åring (det var min plan). Jag levde inte mitt liv ensam i en liten etta. Jag blev inte mobbad på klassåterföreningen. Jag lärde mig att gå och lägga mig när tårarna kommer, för det är alltid bättre imorgon. Jag lärde mig att ringa mina vänner och påminna mig om att de finns där. Och jag lärde mig att manna är klok.

Så till alla er som finns där för grilkvällar, fikor, familjefester sena samtal eller bara vartredjeårträff på Centralen: Tack! Ni gör mig alldeles alldeles lycklig.

En sak till. Lyssna på mamma.