Erotik och skottkärror. Inget för blyga.

"Erotik är inte vad vi gör; det handlar om hur intensivt vi kan känna det vi gör. Genom att hylla det erotiska i all vår strävan blir mitt arbete ett medvetet beslut - en efterlängtad säng som jag tacksamt lägger mig i och från vilken jag stiger upp fylld av kraft. .... Denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med kunskap om att en sådan tillfredsställelse är möjlig, och inte behöver kallas äktenskap, eller gud, eller ett liv efter detta. Detta är en av anledningarna till att erotiken är så fruktad, och så ofta hänvisad enbart till sängkammaren, om den erkänns alls."

Audre Lorde, ur Bang #4, 2010.

Min vän brukar påminna mig om när vi satt på Arlanda efter tre veckor i Ecuador och jag grymtade lyckligt över en kopp innerligt efterlängtat te. Där dricker man bara kaffe och Coca Cola. Dumheter. Hon rodnade lite där vi satt och undrade vad jag pysslade med. Jag njöt. Det tycker jag är fint.

Snubblade över ovanstående citat idag och kände hur det satte fingret på något viktigt, särskilt en dag som idag, då livet står i kontrast till ett nyss och nära passerat livsslut. " Denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med kunskap om att en sådan tillfredsställelse är möjlig". Ja. Livet är den största gåvan och det förtjänas att älskas, ja, kanske till och med på något sätt älskas med. Njutning är möjlig, och det är en hädelse att förneka sig den.

Idag bejakade jag den med en löptur, och en promenad till Coop. De har billig plantjord på 50-literssäck och jag saknar bil, men skottkärra har jag. Piffigt tyckte jag, och knatade iväg. Kära läsare, om du får för dig att bejaka din självständighetslusta medelst skottkärretransporter skulle jag rekommendera en kontroll av däcktrycket innan du köper 40 kg varor och lägger i den. Hemfärden var lika långsam som tillfredsställande, det finns en särskild känsla i riktigt trötta muskler. I morgon ska jag rusigt böka jord på min 2,5 kvadrats odlingsplätt och drömma om nypotatis. Min sambo ska titta efter en snygg Audi istället, han går igång på krom och nittontumsdäck mer än rost och enhjulslösningar.

En dag ska vi alla dö. Idag lever jag. Det förpliktar. Att sitta bort tiden duger inte så imorgon blir det jordbök, goda vänner, födelsedagskalas och kyssar. Vad ska du förlusta dig med?

Sorg. Kärlek som minns.

Hon har alltid funnits där, vår gamla farmor. När vi var små och sjuka och hade pannor som behövde baddas. När vi var ensamma hemma och hade spöken under sängen och vi ringde henne. Hon sjöng "Tryggare kan ingen vara" med oss och sen sov vi som lamm. Varje gång jag fryser i blåsten hör jag hennes förmanande stämma: du har väl varmt om halsen? Vi har så känsliga halsar i den här släkten! Varje halsduk jag äger bär jag med en tanke till henne. När jag reste till andra sidan jorden var hon den i släkten jag ringde, två gånger på ett halvår. Hon ville inte prata längre än 2 min med omsorg om mina telefonkostnader, men det spelade ingen roll. Hon fanns med mig ändå, som de människor man känner så väl att man redan vet vad de skulle ha att säga.

Hon har lärt mig mycket, inte bara om halsar och sängmonster. Att man kan känna tacksamhet över att under sin uppväxt ha fått en varm potatis till lunch av sin mamma varje dag under en tid då en del inte ens fick varm mat en gång om dagen. "Till middagen fick vi sillspad till potatisen. Hade vi inget sillspad tog vi salt och låtsades att det var sillspad, och det var gott det med! Vi hade det verkligen bra." Det sätter min slarvlunch på inlagd sill med avokado i ett synnerligen sunt perspektiv och gör mig miljonär varenda dag. Om hon var tacksam, vad ska då inte jag vara?

Hon var en människa med nyfikenhet och självrespekt. En som fick sin norrbottniske skogshuggare till pappa att ta ett banklån så hon kunde gå på folkhögskola. En som lät sin "madam" och arbetsgivare på trettiotalet veta att hon föredrog att kallas vid namn istället för "hon", "om inte hon (madam) vill bli kallad detsamma". (Madam blev inte glad över sin nya husas uppstudsighet, men farmor blev kvar.) En som tog ut en del av sin lön som husa i tyskalektioner hos frun i huset. En som valde ett liv som evangelist med utlandsdrömmar tills läkaren sa stopp pga blåsljud på hjärtat. Han anade nog inte att hon skulle fylla 95 med det där hjärtat. Eller föda sitt barn vid 38. "Inte ska väl jag" låg liksom inte för henne, även om hon heller inte var den som stövlade över någon. Hon bara levde sin potential, och det tror jag gjorde henne lycklig. Bitterhet är i alla fall inget jag kommit på henne med.

I morse ringde pappa. " Det är slut på farmor nu." Ingen chock, det var väntat. Bara sorg. Kärlek som minns. Slogs av att samtidigt som mycket inte kommer att vara sig likt, är väldigt lite förändrat. Du är med mig i hjärtat, idag och alla dagar. "Vi tar hand om varandra, som vi alltid gjort", sa du sista gången vi sågs. Ja, det gör vi. Jag lovar att ha varmt om halsen.

Skulle möta dig, men där stod jag istället

Vad skulle du göra om du mötte dig själv på stan? Vad skulle du tycka om att dela öde ö med nån som är precis som du själv? Jag har lekt med tanken och skrämts av den, varit rädd för att upptäcka att jag är outhärdlig, irriterande och dryg. Nu vet jag att det var onödigt. Jag är rätt ok, i alla fall för någon som mig.

Det var inte inte ett planerat experiment - det är svårt att boka en dejt med sin spegelbild. Nej, hon föll i mitt knä, min tvilling. Det var inte fullt tio år sedan vi sist sågs, och egentligen kände vi varandra inte. Visst, C är min tremänning, men våra kontakter har varit ytterligt begränsade. Därför var det extra kul att hon föreslog att den fika jag hade på förslag skulle bli en veckas påhälsning. Varför inte? Jag skulle ju ändå till Stockholm!

Det började i ett kallt konstaterande att hon och jag delar tankelusta och därför trivs med varandra. Sedan började jag se mig omkring. Vi har samma favoritfärger, om än i svagt skilda toner. Våra kylskåp innehåller samma matvaror. Vi har samma paradrätt (rotsaker i ugn med kött/fisk). Vi har gemensam litteratur, med skillnaden att mina mindfulnessböcker är bibliska skrifter hos henne. Vi är andliga på ungefär samma sätt. Ingen av oss kommer ihåg bokade möten. Båda slarvar bort saker vi håller i. Våra sängar är genvägsbäddade på samma sätt. Och båda är vi besatta av mellanrum. Transit. Flygplatser. Hon ritar dem, jag skriver och lever dem.

Vi höll sams. Slappnade av i att det finns ännu en knäppgök, och att det verkar som att det inte är en katastrof för henne - hon är faktiskt både trevlig, lycklig och "framgångsrik", vad man nu vill lägga i det begreppet. Det var en enorm lättnad. Misstänker att hon kände detsamma. Jag är i alla fall välkommen tillbaka.