Om svårigheten i att gå långsamt

Det är svårt att vara närvarande. Man skulle kunna tro att det är enkelt - att släppa tankarna, fokusera på det som är och bara låta det som är vara. Det är oändligt skönt när det händer, men kräver för min del mycket övning eller riktigt höga berg. På stupets kant är det som att det händer av sig själv, där ryms inga puttigheter och navelskåderier, där är det som är alldeles nog, men eftersom livet sällan låter sig levas på bergets topp och stupets kant är det övningen som gäller.

Idag har jag övat på att Strosa. Solen sken över Frösöberget och lockade ut mig. Att kombinera närvaro med berg kanske kan ses som fusk, men jag väljer att se det som nybörjarhjälp. Styrde kosan uppåt, med ingen annan ambition än att gå dit jag kände för. Förlorade mig snabbt i tankar och oro, och kom på mig själv stånkande med snabba steg uppför en brant backe. I samma ögonblick som jag anlände i mig själv och tankarna saktade in gjorde fötterna det också. Det ryms så mycket mer när huvudet inte är fullt av surr, eller rättare sagt, när surret inte tillåts överrösta resten: foten mot marken, vintersolen mot kinden, kylan i fingrarna, andningen och utsikten och skönheten och snöflingorna. Det är njutbart. Ändå driver tanken och matar rastlösheten, och plötsligt springer jag igen. Kommer på mig, bromsar, andas, tappar, springer igen, för att sedan återigen komma på mig...

Läser Jon Kabat-Zinn. Han påstår som andra mindfulnessgurus att detta är vad man får nöja sig med - en dimma som lägger sig och lättar, lägger sig och lättar. Tänker att det är ett sunt sätt att se på livet. Känslor finns, tankar finns, handlingar finns, upplevelser finns - men de är flyktiga som moln och vi gör klokt i att inte ge dem för stor betydelse, att nöja oss med att se dem driva förbi istället för att låta oss dras med och tro att åskan eller för den delen solskenet är för evigt, eller än värre: att tro att det är det som är jag. Det är svårt att sätta ord på, det här. Det retade gallfeber är jag för första gången kom i kontakt med det. Ord som "acceptans" och "icke-görande" drev mig till vansinne - jag var en krigande kvinna med världsförändrarambitioner, då är det inte läge att sätta sig, acceptera och icke-göra! Sedan dess har nya erfarenheter gett nya perspektiv, och när Närvaron gör sig närvarande är det svårt att inte förföras - och förfäras. Att vara närvarande är inte bara att känna solen, det är också att känna kylan, rädslan, ångesten, att se på alla tankarna jag inte vill stå för att jag tänker, alla beteenden jag inte vill kännas vid att jag har. Det är inte alltid vackert. Det finns dock en befrielse bakom den där första chocken. Att kunna se det som är är att ta ett steg tillbaka, se på stormen istället för att vara den, känna den och se att den som alla stormar lär bedarra.

Jag tränar alltså på att strosa. Att gå som om jag inte är på väg någonstans, utan just nu bara är intresserad av detta steg, denna jord, detta andetag. Att det kommer att föra mig någonstans och att denna senare destination kanske innehåller andra intryck och handlingar är ett faktum som bäst hanteras när det händer. Det är ohyggligt svårt, och ohyggligt lockande. Klarar jag det några minuter om dagen är jag rik.

Konsten att njuta av en måltid

Jag tränar på att äta, eller rättare sagt vara med när jag äter. Det är knepigare än man kan tro.
Jag hör till släktet optimerare, vi som vill göra mesta möjliga av allt vi kommer över, oavsett om det rör sig om pengar, tid, eller överblivna brädstumpar. Ofta blir det kvantitet framför kvalitet, särskilt när det kommer till tid. Att "hinna mycket". Har haft orsak att fundera på det där hinnandet på sistone, och ätandet är ett bra exempel. Hur optimerar jag en matpaus?

När jag äter gör jag ofta minst en sak till samtidigt: lyssnar på radion, läser en bok, skriver inköps/göralista, kollar mailen, ser på tv, läser igenom helt ointressant reklam, eller om jag har sällskap, pratar. Under tiden glider maten oförmärkt ner och när tallriken är tom upptäcker jag att jag nästan sprängs. Vad den smakade vet jag ofta inte.

Till saken hör att jag är en människa som verkligen gillar mat, som njuter ohämmat av enkla rätter som fläsk med löksås eller en god oliv, som minns mina resor mycket utifrån vilken mat jag åt, och som tycker att mat är viktigt. Ändå förspiller jag 90% av det jag äter hemma med att inte vara där. Det känns som en felaktig prioritering, så nu tränar jag alltså. Det är spännande. Lagar min mat, ställer fram tallrik och bestick och noterar hur hjärnan funderar på om de verkligen ska stå i köket och inte framför datorn, börjar söka efter lämplig litteratur, sneglar mot radion. Får ta i lite för att sätta mig på stolen, det surrar lite oroligt i kroppen, lite obekvämt. Bara maten?? Sen börjar Ätandet. Noterar hur svårt det är att stanna med blicken vid tallriken, hålla uppmärksamheten vid smaken, doften. När tankarna driver iväg ökar tuggandet genast farten, upptäcker hur jag sväljer tortellinin för tidigt så både strupen och magen protesterar mot våldet, och i samma ögonblick som jag sväljer är nästa tugga i munnen.

Det är annorlunda när jag är där. Då smakar peston. Då känns saltkornen. Då letar sig små små mängder vältuggad mat ner genom strupen, till en tacksam mage som glatt meddelar när den är nöjd.Ändå driver jag. Ändå är det svårt att stanna, och när sista tuggan ligger i munnen börjar jag packa ihop. Lämnar vanligtvis köket innan tuggan är svald. Här får jag ta i som när jag sätter mig - avbryta lockpåsättandet mitt i, lägga händerna på bordet, tugga klart. Känna efter. Det är skönt när jag gör det.

Jämför med ett besök på en fin restaurang. Få skulle få för sig att ta med sig en bok dit, eller läsa Aftonbladet över gåslevern. Vi sniffar på vinet, tar små små tuggor, äter med andakt, tar oss tid mellan rätterna, och är där. Detsamma när jag är på resa och smakar en ny rätt för första gången, då är jag också närvarande, och det är fantastiskt!

Tänker på gamla tider, då mat inte var en självklarhet. Då bordsbön bads och maten tystade munnen. På farmor som vet hur det känns att vara hungrig och som med glädje minns barndomens kokta potatisar med salt. Det känns som att de visste nåt som jag föst nu börjar fatta. Jag vill optimera på ett nytt sätt - genom att välja att göra en sak i taget så att jag faktiskt upplever det jag gör. Äta gör jag minst tre gånger om dagen. Hur mycket njutning är inte det?