Det är svårt att vara närvarande. Man skulle kunna tro att det är enkelt - att släppa tankarna, fokusera på det som är och bara låta det som är vara. Det är oändligt skönt när det händer, men kräver för min del mycket övning eller riktigt höga berg. På stupets kant är det som att det händer av sig själv, där ryms inga puttigheter och navelskåderier, där är det som är alldeles nog, men eftersom livet sällan låter sig levas på bergets topp och stupets kant är det övningen som gäller.
Idag har jag övat på att Strosa. Solen sken över Frösöberget och lockade ut mig. Att kombinera närvaro med berg kanske kan ses som fusk, men jag väljer att se det som nybörjarhjälp. Styrde kosan uppåt, med ingen annan ambition än att gå dit jag kände för. Förlorade mig snabbt i tankar och oro, och kom på mig själv stånkande med snabba steg uppför en brant backe. I samma ögonblick som jag anlände i mig själv och tankarna saktade in gjorde fötterna det också. Det ryms så mycket mer när huvudet inte är fullt av surr, eller rättare sagt, när surret inte tillåts överrösta resten: foten mot marken, vintersolen mot kinden, kylan i fingrarna, andningen och utsikten och skönheten och snöflingorna. Det är njutbart. Ändå driver tanken och matar rastlösheten, och plötsligt springer jag igen. Kommer på mig, bromsar, andas, tappar, springer igen, för att sedan återigen komma på mig...
Läser Jon Kabat-Zinn. Han påstår som andra mindfulnessgurus att detta är vad man får nöja sig med - en dimma som lägger sig och lättar, lägger sig och lättar. Tänker att det är ett sunt sätt att se på livet. Känslor finns, tankar finns, handlingar finns, upplevelser finns - men de är flyktiga som moln och vi gör klokt i att inte ge dem för stor betydelse, att nöja oss med att se dem driva förbi istället för att låta oss dras med och tro att åskan eller för den delen solskenet är för evigt, eller än värre: att tro att det är det som är jag. Det är svårt att sätta ord på, det här. Det retade gallfeber är jag för första gången kom i kontakt med det. Ord som "acceptans" och "icke-görande" drev mig till vansinne - jag var en krigande kvinna med världsförändrarambitioner, då är det inte läge att sätta sig, acceptera och icke-göra! Sedan dess har nya erfarenheter gett nya perspektiv, och när Närvaron gör sig närvarande är det svårt att inte förföras - och förfäras. Att vara närvarande är inte bara att känna solen, det är också att känna kylan, rädslan, ångesten, att se på alla tankarna jag inte vill stå för att jag tänker, alla beteenden jag inte vill kännas vid att jag har. Det är inte alltid vackert. Det finns dock en befrielse bakom den där första chocken. Att kunna se det som är är att ta ett steg tillbaka, se på stormen istället för att vara den, känna den och se att den som alla stormar lär bedarra.
Jag tränar alltså på att strosa. Att gå som om jag inte är på väg någonstans, utan just nu bara är intresserad av detta steg, denna jord, detta andetag. Att det kommer att föra mig någonstans och att denna senare destination kanske innehåller andra intryck och handlingar är ett faktum som bäst hanteras när det händer. Det är ohyggligt svårt, och ohyggligt lockande. Klarar jag det några minuter om dagen är jag rik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar