Vad en resa utvecklar sig till beror inte bara på vart man reser, det beror också på varifrån - vad det är att längta hem. Eller komma hem. Lyssnade på Tendens i P1 idag, tema Norrlandsdrömmar. Mikael Niemi intervjuades och reportern sa "en norrlänning för mig är den som alltid pratar om att "åka hem" till Norrland även om de bott någon annanstans i 20 år". Min från Stockholm nyss inflyttade granne gjorde samma notering för någon månad sedan, när jag sa att jag skulle hem över jul. Vadå hem? Vi diskuterade saken och försökte reda ut vad vi menade, jag och hennes flickvän från Åsele som gör samma sak. Vi var inne på att det handlade om platsen, snarare än om familjen. Om mina föräldrar flyttade till Sundsvall och jag åkte dit över jul skulle jag inte säga att jag skulle hem. Men hem till min hemby - det är kanske alltid hem, även om jag sällan åker dit och inte kan tänka mig att leva där.
Samtidigt är hembygd också ett vitt begrepp. När jag flyttade från Umeå till Östersund flyttade jag hem, även om avståndet hem till mor och far bara hade minskat med några mil. Jag var i rätt län. Rätt lokaltidning, rätt nationalsång (jämtlandssången), rätt landsting. Och så fanns det berg. Det finns det inte i Umeå. Att det fanns fler bekanta från förr här spelade säkert också roll, men det var inte det jag noterade mest. Det var inte där identiteten främst satt.
Själv tror jag att det rör sig om propaganda. Östersund har känts hemma sedan långt innan jag hade nöjet att bo i stan. Ungefär sedan jag började gå på Storsjöyran. Att stå på ett torg tillsammans med 25000 flaggvinkande och jublande människor och lyssna på president Ljusberg när han talar till republikens innevånare, skalla "Jamtland jamtland jamt och standut" och sedan sjunga Jämtlandssången och se fyrverkerierna mot den blekblå augustinatthimlen gör nåt med hjärtat. Eller som stockholmaren bredvid i myllret för nåt år sedan uttryckte det: "De sa att det är som i Tyskland på 30-talet. Jag trodde dem inte, men de hade ju rätt!" Det kanske är billigt, men jag tror att det spelar roll. En kväll om året står vi där på torget och påminner oss om varför vi bor här, och att få medhåll av så många gör skillnad. 25 000 glada jämtlänningar kan inte ha fel.
Frågan kvarstår. Varför åker vi norrlänningar "hem" medan stockholmare inte gör det? Jag misstänker att samma fenomen finns hos folk från mindre orter även i andra delar av Sverige - att det handlar om att återvända till en plats man växt upp på men lämnat, en plats som är identitetsbärande. Eller?
I radioreportaget konstaterades även att man sett att svenskar som skrev hem från Amerika under emigrationen längtade efter platser - berg, växter, forse, till skillnad från andra européer skrev om kulturen och människorna. Tänker på när jag stod på en busshållplats på Sydön på Nya Zeeland och fick syn på en björk - den första på tre månader - och nästan fick tårar i ögonen av tacksamhet. Tillbaka på bussen sa busschauffören "Did you see the birch? Scandinavians usually go crazy about it, quite fascinating."
Idag ska jag ta en promenad i det Östersund som är mitt hem och känna tacksamhet. Om den känslan är ett resultat av magisk natur eller populistisk republikromantik låter jag vara osagt, men den är skön!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar