Vatten - stan är full av vatten... (eller Parasiten - from Littorin with love)

Jag bor i en stad som präglas av sitt vatten. Vi säljer oss som Vinterstaden, men Vattenstaden hade kanske funkat lika bra. Efter tre månader med den numera riksfruktade cryptosporidiumparasiten är det kanske en farlig marknadsföringsstrategi, men lyckan står den djärve bi!

Som inledning på min lanseringskampanj vill jag börja just där: med crypton. Östersund är en stad med vanligen gott vatten, som många andra svenska städer, och som på de flesta ställen tog vi det för givet - tills den där dagen då våra liv förvandlades till en chartersemester. Flaskvatten på tandborsten, förbud mot att slicka sig om munnen i duschen, och "Hur klarar du magen?" som normal hälsningsfras. Vi fick importerade isbitar och skyltar med det betryggande "vi kokar allt vatten till matlagningen" på krogen, och stundtals kändes det riktigt exotiskt! Under världscupen i skidskytte var alla oroliga utom de internationella gästerna (de vi var oroliga för): "Dricka kranvatten? Varför skulle vi vilja det? Det gör vi inte ens hemma!"

Tillsammans med försäljningen av Ramlösa, Resorb och extra mjukt toalettpapper gick även kreativiteten i taket: vi fick teorier om att Storsjöodjuret äntligen gett sig till känna som ett mycket litet djur, idéer om försäljning av Storsjövatten som bantningspreparat, och ett sällan skådat uppsving i kiss- och bajshumor. Jämten var i storform helt enkelt!

Parasiten har dessutom inneburit ett enormt uppsving för arbetsmarknaden och konsumtionen - avgörande för en inlandskommun som denna! Utsläppsletning, vattenprovning, mineralvattenförsäljning, vattenfilterinstallationer, krängande av vattenkokare, för att inte tala om själva vattenkokningen och tillverkningen av elen som förbrukades därtill - det gör sig inte själv, och sammantaget har det sannolikt ökat vår BKP (bruttokommunprodukt) avsevärt! Att ingen kläckt en konspirationsteori om parasiten som AMS-åtgärd förvånar mig.

Efter en tid lugnade sig det hela och i takt med att vi lärde oss att duscha med stängd mun och torka av våra tomater med kökshandduken efter sköljning stillade sig irritationen både mentalt och tarmmässigt. Sedan några dagar är vattnet godkänt igen, och jag är tacksam. Inte bara för att min tre månader långa vätskebrist är över (kokt vatten smakar skit), utan för att jag kommer att sucka av välbehag över varje glas kranvatten under en lång tid framöver. Jag har blivit påmind om hur rika vi är, och det behövs ibland.

Epilog
Så här efteråt inställer sig andra frågor. Hur lång tid kommer det att ta innan jag sköljer munnen efter tandborstningen igen utan att behöva påminna mig om att det är ok? Innan varningsskyltarna tas ner på gymmet? Innan de misstänksammaste överger flaskvattnet? Hur många parasitrelaterade arbetstillfällen kommer att försvinna? Den som dricker får se...