En god vän frågade "är målet eller resan målet för din resa, eller upplevelsen av varje ögonblick? Och går det verkligen att stå stilla och resa samtidigt?" Bra frågor.
Från början var nog målet att samla resmål. Att ha varit på ställen, kunna sätta en prick på kartan och visa upp ett självporträttsfoto med mig i förgrunden och nåt stort och pampigt bakom. Det är ett sätt att resa, men det blir dåligt nyttjad tid om den tid jag lägger hemma eller på väg dit inte är nåt värd. Sen blev själva resandet målet. Känslan av att vara på väg, vilan i att vara mellan destinationer, bara kunna luta sig tillbaka i tågsätet och på tryggt avstånd betrakta det jag lämnat eller snart skulle se. Det är bättre nyttjad tid, men lämnade mig fortfarande hungrande när jag var hemma.
Min senaste långresa var ett sätt att komma hem. Att få distans från allt det där jag tar för givet och känner till och kan, och på så sätt kunna värdera det - se om det verkligen var där jag ville vara, dit jag skulle återvända. Under resan sög jag i mig varje minut, varje meter - lät mig fascineras, förfasas, förtrollas och längta hem. Skrev långa utlägg i min resdagbok om hur fantastisk världen var, oavsett om den för dagen bestod av en riktigt lång bussresa, ett mögligt hotellrum eller en milsvid utsikt över ett vulkanlandskap. Jag njöt hela vägen, också av att komma hem. Väl där skedde något. Det där njutandet liksom fortsatte. Ögat som hade tränat på att dokumentera underligheter, skönheter och magiska ögonblick fortsatte av ren vana och upptäckte att jag skulle kunna fortsätta min resdagbok hemma - förutsatt att jag inte berättade vart jag var, trodde jag i alla fall. Tänkte att det är svårare att skriva hänförande om en löptur i solnedgången mellan tallarna på Storsjöns strand än om samma löptur mellan ormbunkarna på Nya Zeeland. Den här bloggen är min utmaning av den föreställningen. Kanske jag inte behöver åka nånstans för att resa. Kanske är inte resan alls det som är grejen, utan snarare det tillstånd den hjälper oss att försättas i - det där barnsliga fascinationen inför det vi upplever, det som känns nytt. Med risk för att bli oregerligt flummig: därför är varken målet, resan eller hemkomsten poängen - det är det sinnestillstånd som får mig att uppskatta det som sker i nuet för att det är nytt och intressant och övergående.
Övergående. När jag varit på resa har jag många gånger förundrats över hur jag glatt tolererar obekvämligheter som hårda sängar, läskiga toaletter, oändliga bussresor och planer som inte blev vad jag tänkt mig, allt med mottot "det här kommer att bli en fantastisk historia när det är över!". På samma sätt passerar jag sevärdheter, träffar människor och skördar upplevelser utan att sörja att jag inte får göra det igen imorgon. Flyktigheten är en av resans ofrånkomliga egenskaper, och den får mig att njuta och strunta i att lida på ett sätt som är svårare när man står där man står och vet eller hoppas att så kommer att förbli. Har vi det bra oroar vi oss för förändringen, har vi det sämre hatar vi det som förblir.
Det som börjat växa sig på mig att den där vardagen som vi jobbar så hårt med att få ordning på - och fly ifrån på semestern - nog är en illusion. Lyssna bara på ordet. Var dag. Inget händer på samma sätt två gånger. Ingen är samma människa två dagar i rad. Inget är beständigt, vare sig sorg, lycka eller adresser.
Tillvaron är övergående, flyktig och obeständig. Om jag har ett mål är det att leva med den insikten, och se till att vara där när det händer - verkligen uppleva det som sker. Det kommer nämligen att vara en kanonbra historia imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar