Dystopiska drömmar

Drömde i natt att jag skulle skriva en roman, en historia som inte berättats förut! Den skulle handla om ett totalitärt samhälle som tvingade människor att skriva. Historier, debattartiklar, krönikor - vad var inte det viktigaste, det viktigaste var att de skrev, inte för att kontrollera dem, utan för att skrivandet i sig var en dygd! Min historia skulle handla om en man som upptäcker att människor fejkar sina texter, att man skaffat datorprogram som spökskriver åt sig, och hur han hanterar denna insikt. Ska han rapportera till högre ort? Ska han spela med?

När man drömmer är man sällan sammanhängande, och romanskrivande har aldrig funnits på min göralista. Jag är inte fantasirik nog för en historia på mer än en sida. Att det här uppslaget knappast kommer att mynna i en ikonisk roman av slaget 1984 är jag rätt övertygad om. Ändå väcker drömmen frågor i mig.

För det första: tanken om den gode despoten är knappast ny, men är det ens möjligt för en despot att propagera för yttrandefrihet? Är det möjligt att driva en totalitär regim där alla får säga vad de tycker, men inte kommer någonstans med sina tankar? Tänker mig att revolutionen skulle stå runt hörnet inom en vecka. Facebook ses ju inte för inte som ett problem för många stadsmakter.

Eller var det i själva verket katolicismen jag drömde om? Påven som uppmanar folk till att prata och diskutera, men som själv sitter på makten och tolkningsföreträdet intill döddagar. Nej, inte påven. Det finns mycket katolska präster uppmanas att tiga still om.

Rockys goda diktator hette Margot Wallström och skulle tvinga på alla dagisplats och A-kassa. Är det lösningen? En president vald på livstid som läser folkets texter för att veta var de står och gör sitt yttersta för att lyssna och tjäna folket. Var det så gamla tiders kungar skulle fungera?

Frågan kvarstår. Kan yttrandefriheten släppas loss utan att revolutionen följer efter på kuppen?

Kanske ställer jag frågan fel. Kanske är det intressanta i storyn inte själva yttradefriheten, utan försöket att smita ifrån den! Ett samhälle där människor lever i begränsning, ges möjlighet att prata och opinionsbilda, men väljer att tiga still eller prata strunt. Är det så att om vi vet att våra ord inte tas på allvar kommer vi att sluta tala? Det är som "Tyck till"-lådan på jobbet som aldrig blir tömd. "Visst ville vi lyssna, det var bara aldrig nån som tyckte nåt!"

Har du andra tankar? Dela med dig, snälla!!!

Har en känsla av att den här historien kommer att jaga mig. Nån som vill ha jobbet som spökskrivare?

Ansvar, disciplin och långsamma uppvaknanden

"Ingen människa är oumbärlig." Jo då, jag har hört det förut. Fattade vad det betyder gjorde jag igår.

En vän ringde mig med ett fint förslag. Han och några vänner hade behov av hjälp och tänkte att jag kanske kunde vara lösningen. Det kunde dessutom innebära en spännande karriärmöjlighet för mig! Då jag befinner mig i lite speciella livsomständigheter just nu bad han mig skriva ett mail och specificera för vännerna vad de kan förvänta sig av mig om de anlitar mig. Visst, sa jag och la på.

"Det är viktigt att poängtera att jag inte kan ta på mig några mer betydande ansvar eftersom jag inte kommer att kunna finnas tillgänglig alla dagar och kommer att vara borta då och då utan förvarning." Tänkte tanken och hajade till. Vänta nu! Är inte ganska många människor det - "borta då och då utan förvarning"? Småbarnsföräldrar till exempel, för att inte tala om de som drabbas av vinterkräksjuka, influensa och annat oknytt. Ändå har de jobb som innehåller ganska stora mängder ansvar - de är både dagispersonal, körledare, kirurger och ministrar. Märkligt. De verkar ju ta på sig ansvar ändå!

Fram tills för ett år sedan gällde inte det här mig, så därför har jag liksom inte fattat det. Är nämligen begåvad med ett immunförsvar av stål och har snittat ca en sjukdag per år, högt räknat. För mig har alltså "ha ansvar för" varit liktydigt med "till hundra procent kunna garantera att jag alltid finns tillgänglig och funktionsduglig till att ta hand om". Det är inget litet åtagande, och när jag nu försatts i omständigheter som gör att jag då och då inte är särskilt funktionsduglig alls har jag följaktligen klassat mitt tillstånd som "oförmögen att ta ansvar". Inte särskilt rättvist mot alla er småbarnsföräldrar och förkylningsdrabbade där ute...

Plötsligt öppnar sig en ny värld, en värld där människor då och då inte dyker upp och kommer undan med det. Makalöst! Idag hade jag körträning, men ingen ork att ta mig dit med. Ett olyckligt tillfälle att vara borta på då vi har en stor konsert på söndag och jag verkligen hade behövt träningen, men ett bra tillfälle att ta min insikt på allvar och agera i enlighet med den. Nej, jag behöver inte idka våld på mig själv genom att gå dit ändå och sen må ännu sämre i morgon. Jag idkar istället ansvar för min hälsa, och det borde jag om min nya teori håller komma undan med. Återstår att se om kören utesluter mig för mitt svek eller ler välkomnande när jag kryat på mig. Skäms lite över att det i ärlighetens namn inte är självklart för mig vad det blir...

Min mindfulnesslärare pratade på förra träffen om att mindfulness bygger på två ben: vänlighet och disciplin. Disciplin att utföra sina övningar, och vänlighet att inte slå på sig själv när man inte gör dem eller de inte går som man tänkt. För oss som lider av prestationsdjävulen klingade ordet disciplin både hårt och hotfullt. Det är ju just disciplinen som drivit oss i fördärvet! Det fick mig att fundera en vända till över begreppet.

Disciplin handlar för mig om att göra det som är "rätt" eller ligger på mitt ansvar att göra även om det medför ett visst obehag. Jag borde vara bra på det här, ändå försummar jag de övningar jag lovat mig själv att göra när annat kommer i vägen. Varför är det så svårt? Jo, för att disciplinen för mig hittills främst har omfattat mina åtaganden gentemot andra, medförande obehag i form av utebliven vila och annan uppskjuten längtan. Den disciplin jag nu försöker mig på handlar om att visa ansvar inför mig själv, och det är svårare helt enkelt för att obehaget är ett annat och mycket mera skrämmande: att sätta mina behov före andras och riskera ilska, besvikelse och i förlängningen uteslutning. Hellre trött och sliten än ensam och förskjuten.

Tänker att om mitt lilla körexperiment faller väl ut kommer disciplinproblemet också att närma sig en lösning. Ingen är oumbärlig. Provar på att nån annan tar hand om världen medan jag stänger av telefonen och känner efter hur det känns när jag andas. Det vore förmätet av mig att tro att allt rasar av det. Återstår att se om en sjustämmig lynchmobb bevisar mig fel i jazztakt på söndag...

Till mamma, och alla andra som betyder något.

Skrevs i somras men publicerades inte, av för mig obegriplig anledning. Bättre sent än aldrig, här kommer den!


När jag var liten och trött var jag enormt olycklig ibland. Mamma satt otaliga gånger och lyssnade på mitt hulkande om hur jag inte hade några vänner, att "alla hatar mig" och att livet var allmänt uselt. Det kan inte ha varit roligt. Ibland var jag verkligen ensam, så där som man är när man känner att ens sociala passform inte är den bästa, och man vet att ingen skulle ropa om man vände och gick. Ibland var jag mest bara trött. Mamma var en klok mamma som tålmodigt lyssnade, tröstade och förklarade krasst "Det kommer att bli bättre när du blir äldre" de gånger hon anade att det fanns verklighet bakom tårarna (och ringde min fröken för att kolla att det inte var alldeles åt skogen), eller "Sov nu gumman, du är trött. Imorgon känns det bättre!". Jag hatade båda svaren, även om båda var helt och hållet sanna. Monster är aldrig så fula som genom trötta ögon, och banne mig: det blev bättre! Inte bara lite bättre, utan alldeles fantastiskt fantastiskt! Snart fyller jag trettio, och fortsätter utvecklingen så här är det verkligen ett skäl att fira.

Har ägnat dagen åt shopping med gamla gamla vänner (varav en från min uppenbarligen inte helt ensamma högstadietid), och sen grill med samma gamla vänner och en drös med ganska resp väldigt nya. Imorgon kommer ännu äldre vänner på fika, och livet är så gott som jag någonsin kunde önska. Det är att vara rik.

Funderar på vad jag ska säga till mina barn när de är trötta och gråter. Antagligen samma sak som mamma sa. Kanske lägger jag till nåt om brevvännen och bänkgrannen, eller säger som det är: det är inte ensamhet så mycket som oro för att bli ensam, och oroar sig gör man ofta i onödan.

Nej, jag var inte okysst tills jag var 25 och gifte mig av ren desperation med en illaluktande 45-åring (det var min plan). Jag levde inte mitt liv ensam i en liten etta. Jag blev inte mobbad på klassåterföreningen. Jag lärde mig att gå och lägga mig när tårarna kommer, för det är alltid bättre imorgon. Jag lärde mig att ringa mina vänner och påminna mig om att de finns där. Och jag lärde mig att manna är klok.

Så till alla er som finns där för grilkvällar, fikor, familjefester sena samtal eller bara vartredjeårträff på Centralen: Tack! Ni gör mig alldeles alldeles lycklig.

En sak till. Lyssna på mamma.

Att vara sin egen älskare

Stod som så många gånger förr i Badhusparken och gungade lyckligt till ännu en fantastisk Yrankonsert. Daniel Adams-Ray den här gången. K som gungade lika lyckligt intill konstaterade "Han är så bra, så ödmjuk och och så riktig. Lika rädd som oss andra." Efter ännu en låt konstaterade vi båda lite avundsjukt när publiken ylade lyckligt att Daniels stund där på scenen måste vara något av det finaste man kan uppleva - ett kort ögonblick av lycka, av att ha allt.

Eller inte.

Dagen därpå. Samma scen. Veronica Maggio fyller parken till bristningsgränsen med vrålande fans. Efter varje låt tackar hon lika lyckligt för applåderna. "För två år sedan satt jag i en taxi hem från sista spelningen på Gröna Lund och grät. Tänkte att nu kommer de att vilja att jag gör en skiva till och ingen kommer att gilla den. Och så står ni här ändå!! Tack!!" Hon kan liksom fortfarande inte tro det.

Det var samma sak med Daniel. "Det är en så fantastiskt vacker kväll ikväll! Och då vill jag ta tillfället i akt att säga fuck it till allt det där om att vara perfekt! Det är våra brister som gör oss mänskliga!" Vi tjöt av glädje. Han är rädd som oss. Vi ger honom det vackraste ögonblicket, och för honom borde det vara vardag - han har gjort det här länge. Ändå syns det på honom att han fortfarande inte kan tro det. Han springer över scenen, tackar och tackar och suger åt sig som ett hungrigt spädbarn, som om det förvånade honom att vi gillade en hel låt till. Att han fortfarande duger.

Just nu är Daniel och Veronica två av Sveriges kanske mest "lyckade" människor. De har slagit stort och alla är eniga om att det är sann talang vi snackar om. Ändå är de små så små, ändå vänder de sig ut och in igen och igen för att kolla att de fortfarande duger. Trots att jag och tusen andra ylar kärlek kan de inte tro det.

Det får mig att titta på mig själv, på mitt eget strävande efter nån slags godkäntkvitto. Det känns ovanligt meningslöst idag. Det är uppenbart att det inte hjälper ens med 10 000 skivkvitton, 10 000 sålda biljetter, 10 000 jubel och spotifyklick. Visst, det är garanterat njutbart. Smickrande. Svindlande. Men fylla hjärtehålet verkar det inte göra.

Nej, kärleken kommer inte utifrån. Acceptansen. Vilan. Det finns inga avlatsbrev ut ur skärselden, hur många pluspoäng vi än tjänar. Kanske finns inte ens skärselden. Vi är alla små. Vi är alla ofullkomliga. Vi är alla oändligt mäktiga. För när det kommer till kritan finns det nog bara en som kan säga att vi duger. Otur bara att den där ende oftast verkar nöja sig med att vara den största kritikern.

Ikväll står jag i Badhusparken igen. Säkert! spelar och jag tänker skrika kärlek tillsammans med resten. Kanske lite till mig själv också. Inte så mycket för att jag har förtjänat det som för att jag kan. Kanske till och med slappna av lite. Vila lite. Tänka att det räcker. Att det är ok. Vara mitt eget fan för en stund. Min egen älskare. Finare blir det nog inte.

Daniel Adams-Ray – Lilla lady

Erotik och skottkärror. Inget för blyga.

"Erotik är inte vad vi gör; det handlar om hur intensivt vi kan känna det vi gör. Genom att hylla det erotiska i all vår strävan blir mitt arbete ett medvetet beslut - en efterlängtad säng som jag tacksamt lägger mig i och från vilken jag stiger upp fylld av kraft. .... Denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med kunskap om att en sådan tillfredsställelse är möjlig, och inte behöver kallas äktenskap, eller gud, eller ett liv efter detta. Detta är en av anledningarna till att erotiken är så fruktad, och så ofta hänvisad enbart till sängkammaren, om den erkänns alls."

Audre Lorde, ur Bang #4, 2010.

Min vän brukar påminna mig om när vi satt på Arlanda efter tre veckor i Ecuador och jag grymtade lyckligt över en kopp innerligt efterlängtat te. Där dricker man bara kaffe och Coca Cola. Dumheter. Hon rodnade lite där vi satt och undrade vad jag pysslade med. Jag njöt. Det tycker jag är fint.

Snubblade över ovanstående citat idag och kände hur det satte fingret på något viktigt, särskilt en dag som idag, då livet står i kontrast till ett nyss och nära passerat livsslut. " Denna djupa och oersättliga kännedom om min förmåga till glädje kräver av hela mitt liv att det ska levas med kunskap om att en sådan tillfredsställelse är möjlig". Ja. Livet är den största gåvan och det förtjänas att älskas, ja, kanske till och med på något sätt älskas med. Njutning är möjlig, och det är en hädelse att förneka sig den.

Idag bejakade jag den med en löptur, och en promenad till Coop. De har billig plantjord på 50-literssäck och jag saknar bil, men skottkärra har jag. Piffigt tyckte jag, och knatade iväg. Kära läsare, om du får för dig att bejaka din självständighetslusta medelst skottkärretransporter skulle jag rekommendera en kontroll av däcktrycket innan du köper 40 kg varor och lägger i den. Hemfärden var lika långsam som tillfredsställande, det finns en särskild känsla i riktigt trötta muskler. I morgon ska jag rusigt böka jord på min 2,5 kvadrats odlingsplätt och drömma om nypotatis. Min sambo ska titta efter en snygg Audi istället, han går igång på krom och nittontumsdäck mer än rost och enhjulslösningar.

En dag ska vi alla dö. Idag lever jag. Det förpliktar. Att sitta bort tiden duger inte så imorgon blir det jordbök, goda vänner, födelsedagskalas och kyssar. Vad ska du förlusta dig med?

Sorg. Kärlek som minns.

Hon har alltid funnits där, vår gamla farmor. När vi var små och sjuka och hade pannor som behövde baddas. När vi var ensamma hemma och hade spöken under sängen och vi ringde henne. Hon sjöng "Tryggare kan ingen vara" med oss och sen sov vi som lamm. Varje gång jag fryser i blåsten hör jag hennes förmanande stämma: du har väl varmt om halsen? Vi har så känsliga halsar i den här släkten! Varje halsduk jag äger bär jag med en tanke till henne. När jag reste till andra sidan jorden var hon den i släkten jag ringde, två gånger på ett halvår. Hon ville inte prata längre än 2 min med omsorg om mina telefonkostnader, men det spelade ingen roll. Hon fanns med mig ändå, som de människor man känner så väl att man redan vet vad de skulle ha att säga.

Hon har lärt mig mycket, inte bara om halsar och sängmonster. Att man kan känna tacksamhet över att under sin uppväxt ha fått en varm potatis till lunch av sin mamma varje dag under en tid då en del inte ens fick varm mat en gång om dagen. "Till middagen fick vi sillspad till potatisen. Hade vi inget sillspad tog vi salt och låtsades att det var sillspad, och det var gott det med! Vi hade det verkligen bra." Det sätter min slarvlunch på inlagd sill med avokado i ett synnerligen sunt perspektiv och gör mig miljonär varenda dag. Om hon var tacksam, vad ska då inte jag vara?

Hon var en människa med nyfikenhet och självrespekt. En som fick sin norrbottniske skogshuggare till pappa att ta ett banklån så hon kunde gå på folkhögskola. En som lät sin "madam" och arbetsgivare på trettiotalet veta att hon föredrog att kallas vid namn istället för "hon", "om inte hon (madam) vill bli kallad detsamma". (Madam blev inte glad över sin nya husas uppstudsighet, men farmor blev kvar.) En som tog ut en del av sin lön som husa i tyskalektioner hos frun i huset. En som valde ett liv som evangelist med utlandsdrömmar tills läkaren sa stopp pga blåsljud på hjärtat. Han anade nog inte att hon skulle fylla 95 med det där hjärtat. Eller föda sitt barn vid 38. "Inte ska väl jag" låg liksom inte för henne, även om hon heller inte var den som stövlade över någon. Hon bara levde sin potential, och det tror jag gjorde henne lycklig. Bitterhet är i alla fall inget jag kommit på henne med.

I morse ringde pappa. " Det är slut på farmor nu." Ingen chock, det var väntat. Bara sorg. Kärlek som minns. Slogs av att samtidigt som mycket inte kommer att vara sig likt, är väldigt lite förändrat. Du är med mig i hjärtat, idag och alla dagar. "Vi tar hand om varandra, som vi alltid gjort", sa du sista gången vi sågs. Ja, det gör vi. Jag lovar att ha varmt om halsen.

Skulle möta dig, men där stod jag istället

Vad skulle du göra om du mötte dig själv på stan? Vad skulle du tycka om att dela öde ö med nån som är precis som du själv? Jag har lekt med tanken och skrämts av den, varit rädd för att upptäcka att jag är outhärdlig, irriterande och dryg. Nu vet jag att det var onödigt. Jag är rätt ok, i alla fall för någon som mig.

Det var inte inte ett planerat experiment - det är svårt att boka en dejt med sin spegelbild. Nej, hon föll i mitt knä, min tvilling. Det var inte fullt tio år sedan vi sist sågs, och egentligen kände vi varandra inte. Visst, C är min tremänning, men våra kontakter har varit ytterligt begränsade. Därför var det extra kul att hon föreslog att den fika jag hade på förslag skulle bli en veckas påhälsning. Varför inte? Jag skulle ju ändå till Stockholm!

Det började i ett kallt konstaterande att hon och jag delar tankelusta och därför trivs med varandra. Sedan började jag se mig omkring. Vi har samma favoritfärger, om än i svagt skilda toner. Våra kylskåp innehåller samma matvaror. Vi har samma paradrätt (rotsaker i ugn med kött/fisk). Vi har gemensam litteratur, med skillnaden att mina mindfulnessböcker är bibliska skrifter hos henne. Vi är andliga på ungefär samma sätt. Ingen av oss kommer ihåg bokade möten. Båda slarvar bort saker vi håller i. Våra sängar är genvägsbäddade på samma sätt. Och båda är vi besatta av mellanrum. Transit. Flygplatser. Hon ritar dem, jag skriver och lever dem.

Vi höll sams. Slappnade av i att det finns ännu en knäppgök, och att det verkar som att det inte är en katastrof för henne - hon är faktiskt både trevlig, lycklig och "framgångsrik", vad man nu vill lägga i det begreppet. Det var en enorm lättnad. Misstänker att hon kände detsamma. Jag är i alla fall välkommen tillbaka.

Ett ärgat hjärta har mer att skratta åt

"Scener ur ett äktenskap. Hmm, var det Strindberg som skrev den? Eller Bergman?" Vad som kändes som noll koll när min vän hörde av sig och undrade om den överblivna biljetten ville bli min visade sig vara dubbel koll, men det visste jag inte förrän jag satt i salongen. Jag ville mest bara gå på teater, för teaterns egen skull. Varför inte, liksom. En befogad längtan visade det sig.

Två skådespelare, en grå scen, två stolar, en madrass och några lampor på fot. Och så Augusts och Ingmars samlade äktenskapliga erfarenheter. Inte så lite när det kommer till de männen har jag förstått, även om min bakgrundskunskap är begränsad. Jo, jag läste faktiskt Giftas som femtonåring för att blidka min svensklärare, och jag har ett blekt minne av ett märkligt Bergmandrama på tv där nån höll på att dö hela filmen men liksom aldrig kom till skott. Jag var inte vidare imponerad av någon av dem. Kanske hade mitt hjärta för få referensramar på den tiden, för ikväll var upplevelsen en annan. En mental och känslomässig torktumlare, en välartikulerad käftsmäll rakt i hjärttrakten, och alldeles vansinnigt roligt. Humor går alltid hand i hand med ett visst mått av sanning, eller åtminstone igenkännade.

När lamporna släcktes efter första akten gapade jag som en fågelholk. "Är det slut nu? Det kan det inte vara, jag vet inte vad jag ska göra med det här!" Mina erfarenheter av finkultur är uppenbarligen begränsade, och när begreppet "paus" letade sig in i min lätt förvirrade hjärna var det en enorm lättnad. Det skulle komma en fortsättning, de skulle inte lämna mig dinglande.

Akt två var inte mindre drabbande, men befriande på ett helt annat sätt. De två människor som aldrig möttes i den första halvan kraschade in i varandra och blev på riktigt. Inte var det vackert, men det var uppriktigt. Befriande uppriktigt. Knappast enklare, men i alla fall sannare. Rakare. Råare. Friare.

Efter applåderna satte sig aktörerna med oss som inte ville släppa, och pratade lite. Jag frågade vad de tar med sig personligen efter sina 90 föreställningar. "Jag har blivit mycket bättre på att gräla!" svarade Mariannespelerskan. Jag tror henne och känner viss avund. Det är lika bedrägligt som levande, grälet. Det har aldrig varit min paradgren.

Jag vill se dem igen, scenerna. De går på Storsjöteatern igen imorgon, och jag smider sinnrika planer om hur jag ska ta mig in. Behöver lyssna en gång till, få ytterligare perspektiv - förstå, om det låter sig göras. Eller bara njuta av nåt riktigt, riktigt välgjort.

Kärlek är stort och svårt. Lycka också, och det är värt varenda uns av smärta längs vägen. Inbillar mig att de visste det, både Ingmar och August. Och den envisa tro på att det kanske skulle gå bättre med nästa fru, som de rimligen måste ha delat, ger mig råg i ryggen. Trots att det är som det sägs i början: "Egentligen är allt så vansinnigt osäkert att man skulle gå under om man tänkte på det."

Eller så är det bara vi som gör det svårt för oss. Kanske är det enkelt, om vi bara inte är "så jävla pretentiösa".

Det regnade när jag cyklade hem. Det gjorde inget.

En dans på rosor

Har just kommit hem efter två timmar milonga. Mitt livs första, och jag är redan frälst. Har gått en kurs i tango under våren, och nu var det dags att pröva den lite rappare kusinen. Det var enkelt, flödande, snabbt och alldeles underbart. Kanske hade vi fördel av tangonötandet, kanske var det bara lätt. Härligt var det i alla fall, och jag längtar desperat till nästa veckas fortsättning.

Min första tango hände i Hongkong för två år sedan. Jag hade föresatt mig att dansa salsa i alla länder jag besökte på resan som kompensation för att jag inte vågade åka till Sydamerika. Lyckades uppvigla ett glatt gäng soffsurfare att följa med mig på öppen salsaklass en kväll, och en av dem brukade dans tango. Vi hängde på henne kvällen därpå. En kinesisk kvinna med enorm pondus tog emot oss på en liten restaurang. Det var vi och ett gäng kineser i medelåldern, och efter två varv "gå i takt" kastade hon oss in i dansandet. Efter en timmes osäkert trampande bjöd hon upp herrarna en och en, provdansade dem inför oss andra och sågade dem vid fotknölarna. Om någon av dem repade sig och kom tillbaka för en andra lektion är jag imponerad. Kanske är det så kinesisk disciplin och motivation ser ut.

Jag hade i alla fall kul och hamnade efter lektionen i armarna på en äldre kinesisk herre som förbarmade sig över mig och mina stapplande försök. Det var en närmast andlig upplevelse. "I tango gäller det att släppa alla förutsägelser, och bara stanna i stunden. Du har ingen aning om vart nästa sekund kommer att föra dig, vart nästa steg skall landa. Gissa inget, ta bara detta steg, och se vad som kommer sen när det kommer. Det är en stor utmaning, särskilt för damen." För någon med vanan att sia minst ett år framåt i tiden - ja, en utmaning var det.

Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och en känsla av att lär jag mig dansa tango har jag även lärt mig leva. En fötternas mindfulness. Enda smolket i bägaren var att jag inte kunde begripa hur det skulle gå till i Östersund. Jag visste nämligen inte då vad många fortfarande inte vet: tangons svenska Mecka ligger i Östersund, eller Ås närmare bestämt. Tangojamt är en relativt stor och extremt aktiv förening, och vill man så erbjuds dansmöjligheter tre kvällar i veckan. Fantastiskt. Ännu mer fantastiskt är att de förstått vikten av att välkomna oss nybörjare. Rävarna ser inte bara till att ordna skjuts, de ser till att man blir uppbjuden och får smaka på den riktiga varan! Tro mig, svävande i armarna på en tangokavaljer skicklig nog att rädda ens feltramp och låtsas som om det var meningen är det svårt att inte frälsas. Det är magiskt helt enkelt.

Ikväll var också magisk. Klicketiklick så satt stegen där de skulle, om än inte perfekt och alldeles utan snubbel. Ändock - vi dansade!!! Cyklade leende hem genom ett vårljummet Östersund som luktade jord, vår och snabbmat, mellan skejtarna på torget, över sovande änder under Frösöbron.

Aaaah.

Livet.

Ibland är det faktiskt en dans på rosor.

Om skönhet och vad lite sanning kan göra

Fick äran att agera publik på repetitionen av en pjäs som hade premiär i veckan - Harleen Sandelins monolog "Svanen - Flickan som aldrig log". En självbiografisk pjäs om att våga vara så fantastisk som man är, och att vara snäll mot sig själv. Målgruppen är tonåringar och pjäsen spelas nu för högstadie- och gymnasieklasser runt om i Jämtland, men skulle fungera som personalvård på vilket företag som helst. Den ställer viktiga frågor; vem är jag egentligen, hur låter vi oss påverkas av hur andra människor speglar oss, och hur kan vi hjälpa varandra med det där svåraste: att vara lite snälla mot oss själva? Vi i publiken den där dagen var alla "vuxna", och greps ändå ända in i hjärtat av de vingar Harleen fällde ut i slutscenen: "Är det nu jag ska flyga?" Det är stort och det är svårt, men om det inte sker nu, så när är då ett bättre tillfälle?

På vägen ut från teatern fick jag sms från en gammal bekant som var på snabbvisit i stan och ville ta en fika. Jag blev jätteglad! Har känt henne länge och haft äran att följa hennes vuxenblivande, som i många hänseenden också varit en ankungesaga. En saga om någon som länge inte vågade tro att det hon var var gott nog, och som slet för att kompensera det. För några år sedan började saker hända. Pluggivern byttes mot sydamerikaresa, skidkarriären mot lite nöjesstakande och ett jobb som vallainstruktör, och grabbflirtarna mot en fundering om jag inte kände några roliga, inspirerande "människor" som hon kunde dejta. Under hösten har hon flyttat söderut och gått stuntmanskurs och levt loppan, men trots att jag följt hennes sprittande facebookinlägg var jag inte beredd på vad jag mötte där på Svenssons Café, minsann - hon hade blivit en svan!

Ni vet hur det är när en människa plötsligt blir Vuxen Plötsligt är barnet borta, och något alldeles nytt men ändå bekant har stigit fram i dess ställe. Den här tjejen blev vuxen med stil. Borta var den söta lilla flickan med kortklippt men snäll frilla, baggy brallor och mysig huvtröja, det väna och sköra och nedtonat lagom glada. Det här var en amason! Det var inte främst den rödtonade bakåtslicken och kavajen. Inte pratet om flickvännerna och det goda livet och kärleken. Det var klarheten i blicken. Rakheten i ryggen. Tvärsäkerheten i skrattet. Nåt var helt och hållet förändrat, och det var som den där Boijedikten om knopparna och bladen, fast bättre. Nog må det ha värkt i den där knoppen, för där inne bodde en flammande ros!

Det var en sann njutning att sitta där på caféet och lyssna på henne. Inga ursäkter, inga kompromisser, inget jantelagom, bara ren och skär levnadsglädje. Nog har hon sina sorger, men hon bär dem med högt huvud. Det är inspirerande att se vad lite sanning kan göra med en människa.

Harleen är en svan som frågar sig vad skönhet är. När jag ser på min vän tänker jag att det är den strålglans som omger den som litar på att hon inte har nåt att skämmas för. Den som slutat gömma sig. Tack båda två för påminnelsen!

Vatten - stan är full av vatten... (eller Parasiten - from Littorin with love)

Jag bor i en stad som präglas av sitt vatten. Vi säljer oss som Vinterstaden, men Vattenstaden hade kanske funkat lika bra. Efter tre månader med den numera riksfruktade cryptosporidiumparasiten är det kanske en farlig marknadsföringsstrategi, men lyckan står den djärve bi!

Som inledning på min lanseringskampanj vill jag börja just där: med crypton. Östersund är en stad med vanligen gott vatten, som många andra svenska städer, och som på de flesta ställen tog vi det för givet - tills den där dagen då våra liv förvandlades till en chartersemester. Flaskvatten på tandborsten, förbud mot att slicka sig om munnen i duschen, och "Hur klarar du magen?" som normal hälsningsfras. Vi fick importerade isbitar och skyltar med det betryggande "vi kokar allt vatten till matlagningen" på krogen, och stundtals kändes det riktigt exotiskt! Under världscupen i skidskytte var alla oroliga utom de internationella gästerna (de vi var oroliga för): "Dricka kranvatten? Varför skulle vi vilja det? Det gör vi inte ens hemma!"

Tillsammans med försäljningen av Ramlösa, Resorb och extra mjukt toalettpapper gick även kreativiteten i taket: vi fick teorier om att Storsjöodjuret äntligen gett sig till känna som ett mycket litet djur, idéer om försäljning av Storsjövatten som bantningspreparat, och ett sällan skådat uppsving i kiss- och bajshumor. Jämten var i storform helt enkelt!

Parasiten har dessutom inneburit ett enormt uppsving för arbetsmarknaden och konsumtionen - avgörande för en inlandskommun som denna! Utsläppsletning, vattenprovning, mineralvattenförsäljning, vattenfilterinstallationer, krängande av vattenkokare, för att inte tala om själva vattenkokningen och tillverkningen av elen som förbrukades därtill - det gör sig inte själv, och sammantaget har det sannolikt ökat vår BKP (bruttokommunprodukt) avsevärt! Att ingen kläckt en konspirationsteori om parasiten som AMS-åtgärd förvånar mig.

Efter en tid lugnade sig det hela och i takt med att vi lärde oss att duscha med stängd mun och torka av våra tomater med kökshandduken efter sköljning stillade sig irritationen både mentalt och tarmmässigt. Sedan några dagar är vattnet godkänt igen, och jag är tacksam. Inte bara för att min tre månader långa vätskebrist är över (kokt vatten smakar skit), utan för att jag kommer att sucka av välbehag över varje glas kranvatten under en lång tid framöver. Jag har blivit påmind om hur rika vi är, och det behövs ibland.

Epilog
Så här efteråt inställer sig andra frågor. Hur lång tid kommer det att ta innan jag sköljer munnen efter tandborstningen igen utan att behöva påminna mig om att det är ok? Innan varningsskyltarna tas ner på gymmet? Innan de misstänksammaste överger flaskvattnet? Hur många parasitrelaterade arbetstillfällen kommer att försvinna? Den som dricker får se...

Good enough

"Du måste lära dig att göra saker good enough!" Jag är en stundtals maniskt nitisk liten arbetsmyra och har hört det mer än en gång. Good enough. Bra nog. Vad är det egentligen? Bra nog för vad?

Min pappa jobbar i bemanningsbranchen. Han pratade ett tag om kvalitet - och om hur kunden är den som definierar det. Att leverera med kvalitet är att leverera det kunden ber om och varken mer eller mindre. Tänker mig att i en upphandling av tjänster som städning är det ett bra mått på "bra nog": dammsugning varannan dag, dammtorkning en gång i veckan, grovrengöring tre ggr/år. Nån slags konsensus kring vad "dammning" betyder, och så är vi hemma. Men i de mjukare yrkena, vad är bra nog där, eller i andra sammanhang som mera gränsar till vad det är att vara människa?

En bra nog sjuksköterska tar sig tid att lyssna, men inte mer än att hon hinner sitta en kvart på lunchen.

En bra nog lärare förbereder lektionen grundligt nog för att... ja för vad då? Och om förklaringen som levererades inte förstods, materialet inte inspirerade alla, kan det ändå ha varit bra nog?

En bra nog medborgare ringer polisen men griper inte in i slagsmålet. Kör volvo men källsorterar.

Inser nu mitt första misstag. Det är inte människan som är bra nog, det är handlingen. Det tar mig en bit på väg, det gör det lite lättare att vara människa. För bra vill man ju vara. God. För vad är man annars? Dålig? Undermålig? Rent av ond? Usch, det blir fort otäckt.

Ok, men sen då. Vem definierar bra nog i sammanhang där oändligt mycket finns att göra, där uppdraget om ett sådant finns är långt över rimlighetens gräns?

- Det är skolans skyldighet att erbjuda alla elever den hjälp de behöver för att nå godkända kunskaper i alla ämnen. Det är ett absolut krav, och det går inte att hävda ekonomiska hinder, sas det på P1 idag angående barn med särskilda behov som inte får den hjälp de har rätt till. Det är kundens beställning. Det är definitionen av kvalitet. Är den rimlig? Är den ens önskvärd? Det är ju kanske fint om vi har resurser över till nattpersonal på demensboendet också...

Kanske är det där nyckeln till "bra nog" ligger. En nivå av behovstillfredställelse som är möjlig att nå utan att kompromissa för mycket med andra lika viktiga eller viktigare behov.

En sjuksköterska som lyssnar över sin lunch och aldrig orkar lyssna på sin fru på kvällen lyssnade inte bra nog.

En lektionsförberedelse som inte tilläts ta mer tid än den som fanns avsatt kanske bra nog. Inte bra nog för skolverkets nollvision, men för den faktiska situationen. Eller?

I en tid av görande är det lätt att missa alla de behov som definieras av ickegörande, eller bara av de som görs med njutning. Tugga långsamt. Sova gott. Ta rast. Gå hem. Nöja sig med mindre än allt. Andas.

Nog så. Tar tacksamt emot andra tankar på temat, är inte färdigtänkt på området. Tillsammans vi kanske får till det bra. Bra nog åtminstone!

Vart du än går är du där

En god vän frågade "är målet eller resan målet för din resa, eller upplevelsen av varje ögonblick? Och går det verkligen att stå stilla och resa samtidigt?" Bra frågor.

Från början var nog målet att samla resmål. Att ha varit på ställen, kunna sätta en prick på kartan och visa upp ett självporträttsfoto med mig i förgrunden och nåt stort och pampigt bakom. Det är ett sätt att resa, men det blir dåligt nyttjad tid om den tid jag lägger hemma eller på väg dit inte är nåt värd. Sen blev själva resandet målet. Känslan av att vara på väg, vilan i att vara mellan destinationer, bara kunna luta sig tillbaka i tågsätet och på tryggt avstånd betrakta det jag lämnat eller snart skulle se. Det är bättre nyttjad tid, men lämnade mig fortfarande hungrande när jag var hemma.

Min senaste långresa var ett sätt att komma hem. Att få distans från allt det där jag tar för givet och känner till och kan, och på så sätt kunna värdera det - se om det verkligen var där jag ville vara, dit jag skulle återvända. Under resan sög jag i mig varje minut, varje meter - lät mig fascineras, förfasas, förtrollas och längta hem. Skrev långa utlägg i min resdagbok om hur fantastisk världen var, oavsett om den för dagen bestod av en riktigt lång bussresa, ett mögligt hotellrum eller en milsvid utsikt över ett vulkanlandskap. Jag njöt hela vägen, också av att komma hem. Väl där skedde något. Det där njutandet liksom fortsatte. Ögat som hade tränat på att dokumentera underligheter, skönheter och magiska ögonblick fortsatte av ren vana och upptäckte att jag skulle kunna fortsätta min resdagbok hemma - förutsatt att jag inte berättade vart jag var, trodde jag i alla fall. Tänkte att det är svårare att skriva hänförande om en löptur i solnedgången mellan tallarna på Storsjöns strand än om samma löptur mellan ormbunkarna på Nya Zeeland. Den här bloggen är min utmaning av den föreställningen. Kanske jag inte behöver åka nånstans för att resa. Kanske är inte resan alls det som är grejen, utan snarare det tillstånd den hjälper oss att försättas i - det där barnsliga fascinationen inför det vi upplever, det som känns nytt. Med risk för att bli oregerligt flummig: därför är varken målet, resan eller hemkomsten poängen - det är det sinnestillstånd som får mig att uppskatta det som sker i nuet för att det är nytt och intressant och övergående.

Övergående. När jag varit på resa har jag många gånger förundrats över hur jag glatt tolererar obekvämligheter som hårda sängar, läskiga toaletter, oändliga bussresor och planer som inte blev vad jag tänkt mig, allt med mottot "det här kommer att bli en fantastisk historia när det är över!". På samma sätt passerar jag sevärdheter, träffar människor och skördar upplevelser utan att sörja att jag inte får göra det igen imorgon. Flyktigheten är en av resans ofrånkomliga egenskaper, och den får mig att njuta och strunta i att lida på ett sätt som är svårare när man står där man står och vet eller hoppas att så kommer att förbli. Har vi det bra oroar vi oss för förändringen, har vi det sämre hatar vi det som förblir.

Det som börjat växa sig på mig att den där vardagen som vi jobbar så hårt med att få ordning på - och fly ifrån på semestern - nog är en illusion. Lyssna bara på ordet. Var dag. Inget händer på samma sätt två gånger. Ingen är samma människa två dagar i rad. Inget är beständigt, vare sig sorg, lycka eller adresser.

Tillvaron är övergående, flyktig och obeständig. Om jag har ett mål är det att leva med den insikten, och se till att vara där när det händer - verkligen uppleva det som sker. Det kommer nämligen att vara en kanonbra historia imorgon!

Ask and it is given!

Inom den "alternativa" världen har det länge pratats om den sk attraktionslagen. Den stipulerar i korta drag att lika söker lika - att kosmos ständigt ordnar sig och att fenomen förökar sig genom att hopas. Olycka dras till olycka, lycka till lycka, kaos till kaos. Framgångskonceptet vaskat ur detta resonemang har sammanfattats "Ask and it is given", enligt principen att tankar och intentioner är lika verkliga som handlingar, och att en god intention därför kommer att attrahera företeelser i linje med den intentionen. Med intentionen att bli miljonär kommer du att tjäna miljoner.

Jag testar också konceptet. Inte i den utsträckningen att jag tror att universum manifesterar en röd bil om jag önskar mig den tillräckligt hårt, utan i bokstavlig mening: för att få något måste jag fråga!!! Eller som det mer traditionellt uttryckts: sök och du skall finna.

Problemet har för min del varit att jag inte vetat vad jag vill, och följaktligen inte heller vetat vad jag ska fråga efter. Det har rört sig om olika saker: vart jag ska jobba, vart jag ska resa, vem som kan hjälpa mig med saker. Jag har bara haft en diffus längtan och ett driv. Vad gör man om man inte vet vad man ska fråga? Fråga ändå!

I våras längtade jag efter nya intryck och vidgade vyer i mitt yrkesliv, men visste inte vad jag ville rent konkret. Velade länge men fick till slut nog och ringde till Mittuniversitetet.

- Hej! Jag har egentligen ingen konkret fråga, men jag tror att ni kan ha svar!

Efter en problembeskrivning och tre vidarekopplingar satt jag med en tid bokad för anställningsintervju på ett jobb jag inte ens visste fanns. Magiskt.

Sedan dess har tiden gått, anställningen har varit min och tagit slut och det är dags att leta mig vidare. Det har stått stilla ett tag, jag har nämligen inte vetat åt vilket håll jag ska vrida mig. Idag fick jag nog och ringde ett samtal till en man jag kort träffat tidigare och som jag vet kunde saker som jag också vill kunna.

- Hej! Jag tror att du har nåt spännande att prata med mig om! Jag har nog inget konkret att erbjuda dig i gentjänst, men skulle du ha lust med en förutsättningslös fika?

Nästa vecka ska vi träffas. Han kan ha behov av mig, och redan har det korta samtal vi hade öppnat helt nya vyer och möjligheter. Saker jag tänkt och längtat efter börjar trilla på plats, bilda sammanhang, skapa helheter. Vart det tar vägen återstår att se. Det är häftigt. Det är magiskt. Allt jag behövde var att fråga.

Nej, jag tror inte att det räcker med att sitta och odla längtan. Jag tror att vi behöver blotta den också. Hur ska universum kunna gå oss till mötes om vi inte berättar vad vi vill, och vad är kosmos om inte de människor vi omger oss med? Det behöver kanske inte vara mera hokus pokus än så.

Längtar du? Vet du inte efter vad eller hur du ska göra? Ring nån som inspirerat din längtan, eller som verkar veta för egen del.

- Hej. Det här är jag. Detta är min diffusa längtan. Har du något du vill berätta?

Vad är det att komma hem?

Vad en resa utvecklar sig till beror inte bara på vart man reser, det beror också på varifrån - vad det är att längta hem. Eller komma hem. Lyssnade på Tendens i P1 idag, tema Norrlandsdrömmar. Mikael Niemi intervjuades och reportern sa "en norrlänning för mig är den som alltid pratar om att "åka hem" till Norrland även om de bott någon annanstans i 20 år". Min från Stockholm nyss inflyttade granne gjorde samma notering för någon månad sedan, när jag sa att jag skulle hem över jul. Vadå hem? Vi diskuterade saken och försökte reda ut vad vi menade, jag och hennes flickvän från Åsele som gör samma sak. Vi var inne på att det handlade om platsen, snarare än om familjen. Om mina föräldrar flyttade till Sundsvall och jag åkte dit över jul skulle jag inte säga att jag skulle hem. Men hem till min hemby - det är kanske alltid hem, även om jag sällan åker dit och inte kan tänka mig att leva där.

Samtidigt är hembygd också ett vitt begrepp. När jag flyttade från Umeå till Östersund flyttade jag hem, även om avståndet hem till mor och far bara hade minskat med några mil. Jag var i rätt län. Rätt lokaltidning, rätt nationalsång (jämtlandssången), rätt landsting. Och så fanns det berg. Det finns det inte i Umeå. Att det fanns fler bekanta från förr här spelade säkert också roll, men det var inte det jag noterade mest. Det var inte där identiteten främst satt.

Själv tror jag att det rör sig om propaganda. Östersund har känts hemma sedan långt innan jag hade nöjet att bo i stan. Ungefär sedan jag började gå på Storsjöyran. Att stå på ett torg tillsammans med 25000 flaggvinkande och jublande människor och lyssna på president Ljusberg när han talar till republikens innevånare, skalla "Jamtland jamtland jamt och standut" och sedan sjunga Jämtlandssången och se fyrverkerierna mot den blekblå augustinatthimlen gör nåt med hjärtat. Eller som stockholmaren bredvid i myllret för nåt år sedan uttryckte det: "De sa att det är som i Tyskland på 30-talet. Jag trodde dem inte, men de hade ju rätt!" Det kanske är billigt, men jag tror att det spelar roll. En kväll om året står vi där på torget och påminner oss om varför vi bor här, och att få medhåll av så många gör skillnad. 25 000 glada jämtlänningar kan inte ha fel.

Frågan kvarstår. Varför åker vi norrlänningar "hem" medan stockholmare inte gör det? Jag misstänker att samma fenomen finns hos folk från mindre orter även i andra delar av Sverige - att det handlar om att återvända till en plats man växt upp på men lämnat, en plats som är identitetsbärande. Eller?

I radioreportaget konstaterades även att man sett att svenskar som skrev hem från Amerika under emigrationen längtade efter platser - berg, växter, forse, till skillnad från andra européer skrev om kulturen och människorna. Tänker på när jag stod på en busshållplats på Sydön på Nya Zeeland och fick syn på en björk - den första på tre månader - och nästan fick tårar i ögonen av tacksamhet. Tillbaka på bussen sa busschauffören "Did you see the birch? Scandinavians usually go crazy about it, quite fascinating."

Idag ska jag ta en promenad i det Östersund som är mitt hem och känna tacksamhet. Om den känslan är ett resultat av magisk natur eller populistisk republikromantik låter jag vara osagt, men den är skön!

Om svårigheten i att gå långsamt

Det är svårt att vara närvarande. Man skulle kunna tro att det är enkelt - att släppa tankarna, fokusera på det som är och bara låta det som är vara. Det är oändligt skönt när det händer, men kräver för min del mycket övning eller riktigt höga berg. På stupets kant är det som att det händer av sig själv, där ryms inga puttigheter och navelskåderier, där är det som är alldeles nog, men eftersom livet sällan låter sig levas på bergets topp och stupets kant är det övningen som gäller.

Idag har jag övat på att Strosa. Solen sken över Frösöberget och lockade ut mig. Att kombinera närvaro med berg kanske kan ses som fusk, men jag väljer att se det som nybörjarhjälp. Styrde kosan uppåt, med ingen annan ambition än att gå dit jag kände för. Förlorade mig snabbt i tankar och oro, och kom på mig själv stånkande med snabba steg uppför en brant backe. I samma ögonblick som jag anlände i mig själv och tankarna saktade in gjorde fötterna det också. Det ryms så mycket mer när huvudet inte är fullt av surr, eller rättare sagt, när surret inte tillåts överrösta resten: foten mot marken, vintersolen mot kinden, kylan i fingrarna, andningen och utsikten och skönheten och snöflingorna. Det är njutbart. Ändå driver tanken och matar rastlösheten, och plötsligt springer jag igen. Kommer på mig, bromsar, andas, tappar, springer igen, för att sedan återigen komma på mig...

Läser Jon Kabat-Zinn. Han påstår som andra mindfulnessgurus att detta är vad man får nöja sig med - en dimma som lägger sig och lättar, lägger sig och lättar. Tänker att det är ett sunt sätt att se på livet. Känslor finns, tankar finns, handlingar finns, upplevelser finns - men de är flyktiga som moln och vi gör klokt i att inte ge dem för stor betydelse, att nöja oss med att se dem driva förbi istället för att låta oss dras med och tro att åskan eller för den delen solskenet är för evigt, eller än värre: att tro att det är det som är jag. Det är svårt att sätta ord på, det här. Det retade gallfeber är jag för första gången kom i kontakt med det. Ord som "acceptans" och "icke-görande" drev mig till vansinne - jag var en krigande kvinna med världsförändrarambitioner, då är det inte läge att sätta sig, acceptera och icke-göra! Sedan dess har nya erfarenheter gett nya perspektiv, och när Närvaron gör sig närvarande är det svårt att inte förföras - och förfäras. Att vara närvarande är inte bara att känna solen, det är också att känna kylan, rädslan, ångesten, att se på alla tankarna jag inte vill stå för att jag tänker, alla beteenden jag inte vill kännas vid att jag har. Det är inte alltid vackert. Det finns dock en befrielse bakom den där första chocken. Att kunna se det som är är att ta ett steg tillbaka, se på stormen istället för att vara den, känna den och se att den som alla stormar lär bedarra.

Jag tränar alltså på att strosa. Att gå som om jag inte är på väg någonstans, utan just nu bara är intresserad av detta steg, denna jord, detta andetag. Att det kommer att föra mig någonstans och att denna senare destination kanske innehåller andra intryck och handlingar är ett faktum som bäst hanteras när det händer. Det är ohyggligt svårt, och ohyggligt lockande. Klarar jag det några minuter om dagen är jag rik.

Konsten att njuta av en måltid

Jag tränar på att äta, eller rättare sagt vara med när jag äter. Det är knepigare än man kan tro.
Jag hör till släktet optimerare, vi som vill göra mesta möjliga av allt vi kommer över, oavsett om det rör sig om pengar, tid, eller överblivna brädstumpar. Ofta blir det kvantitet framför kvalitet, särskilt när det kommer till tid. Att "hinna mycket". Har haft orsak att fundera på det där hinnandet på sistone, och ätandet är ett bra exempel. Hur optimerar jag en matpaus?

När jag äter gör jag ofta minst en sak till samtidigt: lyssnar på radion, läser en bok, skriver inköps/göralista, kollar mailen, ser på tv, läser igenom helt ointressant reklam, eller om jag har sällskap, pratar. Under tiden glider maten oförmärkt ner och när tallriken är tom upptäcker jag att jag nästan sprängs. Vad den smakade vet jag ofta inte.

Till saken hör att jag är en människa som verkligen gillar mat, som njuter ohämmat av enkla rätter som fläsk med löksås eller en god oliv, som minns mina resor mycket utifrån vilken mat jag åt, och som tycker att mat är viktigt. Ändå förspiller jag 90% av det jag äter hemma med att inte vara där. Det känns som en felaktig prioritering, så nu tränar jag alltså. Det är spännande. Lagar min mat, ställer fram tallrik och bestick och noterar hur hjärnan funderar på om de verkligen ska stå i köket och inte framför datorn, börjar söka efter lämplig litteratur, sneglar mot radion. Får ta i lite för att sätta mig på stolen, det surrar lite oroligt i kroppen, lite obekvämt. Bara maten?? Sen börjar Ätandet. Noterar hur svårt det är att stanna med blicken vid tallriken, hålla uppmärksamheten vid smaken, doften. När tankarna driver iväg ökar tuggandet genast farten, upptäcker hur jag sväljer tortellinin för tidigt så både strupen och magen protesterar mot våldet, och i samma ögonblick som jag sväljer är nästa tugga i munnen.

Det är annorlunda när jag är där. Då smakar peston. Då känns saltkornen. Då letar sig små små mängder vältuggad mat ner genom strupen, till en tacksam mage som glatt meddelar när den är nöjd.Ändå driver jag. Ändå är det svårt att stanna, och när sista tuggan ligger i munnen börjar jag packa ihop. Lämnar vanligtvis köket innan tuggan är svald. Här får jag ta i som när jag sätter mig - avbryta lockpåsättandet mitt i, lägga händerna på bordet, tugga klart. Känna efter. Det är skönt när jag gör det.

Jämför med ett besök på en fin restaurang. Få skulle få för sig att ta med sig en bok dit, eller läsa Aftonbladet över gåslevern. Vi sniffar på vinet, tar små små tuggor, äter med andakt, tar oss tid mellan rätterna, och är där. Detsamma när jag är på resa och smakar en ny rätt för första gången, då är jag också närvarande, och det är fantastiskt!

Tänker på gamla tider, då mat inte var en självklarhet. Då bordsbön bads och maten tystade munnen. På farmor som vet hur det känns att vara hungrig och som med glädje minns barndomens kokta potatisar med salt. Det känns som att de visste nåt som jag föst nu börjar fatta. Jag vill optimera på ett nytt sätt - genom att välja att göra en sak i taget så att jag faktiskt upplever det jag gör. Äta gör jag minst tre gånger om dagen. Hur mycket njutning är inte det?