"Scener ur ett äktenskap. Hmm, var det Strindberg som skrev den? Eller Bergman?" Vad som kändes som noll koll när min vän hörde av sig och undrade om den överblivna biljetten ville bli min visade sig vara dubbel koll, men det visste jag inte förrän jag satt i salongen. Jag ville mest bara gå på teater, för teaterns egen skull. Varför inte, liksom. En befogad längtan visade det sig.
Två skådespelare, en grå scen, två stolar, en madrass och några lampor på fot. Och så Augusts och Ingmars samlade äktenskapliga erfarenheter. Inte så lite när det kommer till de männen har jag förstått, även om min bakgrundskunskap är begränsad. Jo, jag läste faktiskt Giftas som femtonåring för att blidka min svensklärare, och jag har ett blekt minne av ett märkligt Bergmandrama på tv där nån höll på att dö hela filmen men liksom aldrig kom till skott. Jag var inte vidare imponerad av någon av dem. Kanske hade mitt hjärta för få referensramar på den tiden, för ikväll var upplevelsen en annan. En mental och känslomässig torktumlare, en välartikulerad käftsmäll rakt i hjärttrakten, och alldeles vansinnigt roligt. Humor går alltid hand i hand med ett visst mått av sanning, eller åtminstone igenkännade.
När lamporna släcktes efter första akten gapade jag som en fågelholk. "Är det slut nu? Det kan det inte vara, jag vet inte vad jag ska göra med det här!" Mina erfarenheter av finkultur är uppenbarligen begränsade, och när begreppet "paus" letade sig in i min lätt förvirrade hjärna var det en enorm lättnad. Det skulle komma en fortsättning, de skulle inte lämna mig dinglande.
Akt två var inte mindre drabbande, men befriande på ett helt annat sätt. De två människor som aldrig möttes i den första halvan kraschade in i varandra och blev på riktigt. Inte var det vackert, men det var uppriktigt. Befriande uppriktigt. Knappast enklare, men i alla fall sannare. Rakare. Råare. Friare.
Efter applåderna satte sig aktörerna med oss som inte ville släppa, och pratade lite. Jag frågade vad de tar med sig personligen efter sina 90 föreställningar. "Jag har blivit mycket bättre på att gräla!" svarade Mariannespelerskan. Jag tror henne och känner viss avund. Det är lika bedrägligt som levande, grälet. Det har aldrig varit min paradgren.
Jag vill se dem igen, scenerna. De går på Storsjöteatern igen imorgon, och jag smider sinnrika planer om hur jag ska ta mig in. Behöver lyssna en gång till, få ytterligare perspektiv - förstå, om det låter sig göras. Eller bara njuta av nåt riktigt, riktigt välgjort.
Kärlek är stort och svårt. Lycka också, och det är värt varenda uns av smärta längs vägen. Inbillar mig att de visste det, både Ingmar och August. Och den envisa tro på att det kanske skulle gå bättre med nästa fru, som de rimligen måste ha delat, ger mig råg i ryggen. Trots att det är som det sägs i början: "Egentligen är allt så vansinnigt osäkert att man skulle gå under om man tänkte på det."
Eller så är det bara vi som gör det svårt för oss. Kanske är det enkelt, om vi bara inte är "så jävla pretentiösa".
Det regnade när jag cyklade hem. Det gjorde inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar