Vad skulle du göra om du mötte dig själv på stan? Vad skulle du tycka om att dela öde ö med nån som är precis som du själv? Jag har lekt med tanken och skrämts av den, varit rädd för att upptäcka att jag är outhärdlig, irriterande och dryg. Nu vet jag att det var onödigt. Jag är rätt ok, i alla fall för någon som mig.
Det var inte inte ett planerat experiment - det är svårt att boka en dejt med sin spegelbild. Nej, hon föll i mitt knä, min tvilling. Det var inte fullt tio år sedan vi sist sågs, och egentligen kände vi varandra inte. Visst, C är min tremänning, men våra kontakter har varit ytterligt begränsade. Därför var det extra kul att hon föreslog att den fika jag hade på förslag skulle bli en veckas påhälsning. Varför inte? Jag skulle ju ändå till Stockholm!
Det började i ett kallt konstaterande att hon och jag delar tankelusta och därför trivs med varandra. Sedan började jag se mig omkring. Vi har samma favoritfärger, om än i svagt skilda toner. Våra kylskåp innehåller samma matvaror. Vi har samma paradrätt (rotsaker i ugn med kött/fisk). Vi har gemensam litteratur, med skillnaden att mina mindfulnessböcker är bibliska skrifter hos henne. Vi är andliga på ungefär samma sätt. Ingen av oss kommer ihåg bokade möten. Båda slarvar bort saker vi håller i. Våra sängar är genvägsbäddade på samma sätt. Och båda är vi besatta av mellanrum. Transit. Flygplatser. Hon ritar dem, jag skriver och lever dem.
Vi höll sams. Slappnade av i att det finns ännu en knäppgök, och att det verkar som att det inte är en katastrof för henne - hon är faktiskt både trevlig, lycklig och "framgångsrik", vad man nu vill lägga i det begreppet. Det var en enorm lättnad. Misstänker att hon kände detsamma. Jag är i alla fall välkommen tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar