Sorg. Kärlek som minns.

Hon har alltid funnits där, vår gamla farmor. När vi var små och sjuka och hade pannor som behövde baddas. När vi var ensamma hemma och hade spöken under sängen och vi ringde henne. Hon sjöng "Tryggare kan ingen vara" med oss och sen sov vi som lamm. Varje gång jag fryser i blåsten hör jag hennes förmanande stämma: du har väl varmt om halsen? Vi har så känsliga halsar i den här släkten! Varje halsduk jag äger bär jag med en tanke till henne. När jag reste till andra sidan jorden var hon den i släkten jag ringde, två gånger på ett halvår. Hon ville inte prata längre än 2 min med omsorg om mina telefonkostnader, men det spelade ingen roll. Hon fanns med mig ändå, som de människor man känner så väl att man redan vet vad de skulle ha att säga.

Hon har lärt mig mycket, inte bara om halsar och sängmonster. Att man kan känna tacksamhet över att under sin uppväxt ha fått en varm potatis till lunch av sin mamma varje dag under en tid då en del inte ens fick varm mat en gång om dagen. "Till middagen fick vi sillspad till potatisen. Hade vi inget sillspad tog vi salt och låtsades att det var sillspad, och det var gott det med! Vi hade det verkligen bra." Det sätter min slarvlunch på inlagd sill med avokado i ett synnerligen sunt perspektiv och gör mig miljonär varenda dag. Om hon var tacksam, vad ska då inte jag vara?

Hon var en människa med nyfikenhet och självrespekt. En som fick sin norrbottniske skogshuggare till pappa att ta ett banklån så hon kunde gå på folkhögskola. En som lät sin "madam" och arbetsgivare på trettiotalet veta att hon föredrog att kallas vid namn istället för "hon", "om inte hon (madam) vill bli kallad detsamma". (Madam blev inte glad över sin nya husas uppstudsighet, men farmor blev kvar.) En som tog ut en del av sin lön som husa i tyskalektioner hos frun i huset. En som valde ett liv som evangelist med utlandsdrömmar tills läkaren sa stopp pga blåsljud på hjärtat. Han anade nog inte att hon skulle fylla 95 med det där hjärtat. Eller föda sitt barn vid 38. "Inte ska väl jag" låg liksom inte för henne, även om hon heller inte var den som stövlade över någon. Hon bara levde sin potential, och det tror jag gjorde henne lycklig. Bitterhet är i alla fall inget jag kommit på henne med.

I morse ringde pappa. " Det är slut på farmor nu." Ingen chock, det var väntat. Bara sorg. Kärlek som minns. Slogs av att samtidigt som mycket inte kommer att vara sig likt, är väldigt lite förändrat. Du är med mig i hjärtat, idag och alla dagar. "Vi tar hand om varandra, som vi alltid gjort", sa du sista gången vi sågs. Ja, det gör vi. Jag lovar att ha varmt om halsen.