Ett ärgat hjärta har mer att skratta åt

"Scener ur ett äktenskap. Hmm, var det Strindberg som skrev den? Eller Bergman?" Vad som kändes som noll koll när min vän hörde av sig och undrade om den överblivna biljetten ville bli min visade sig vara dubbel koll, men det visste jag inte förrän jag satt i salongen. Jag ville mest bara gå på teater, för teaterns egen skull. Varför inte, liksom. En befogad längtan visade det sig.

Två skådespelare, en grå scen, två stolar, en madrass och några lampor på fot. Och så Augusts och Ingmars samlade äktenskapliga erfarenheter. Inte så lite när det kommer till de männen har jag förstått, även om min bakgrundskunskap är begränsad. Jo, jag läste faktiskt Giftas som femtonåring för att blidka min svensklärare, och jag har ett blekt minne av ett märkligt Bergmandrama på tv där nån höll på att dö hela filmen men liksom aldrig kom till skott. Jag var inte vidare imponerad av någon av dem. Kanske hade mitt hjärta för få referensramar på den tiden, för ikväll var upplevelsen en annan. En mental och känslomässig torktumlare, en välartikulerad käftsmäll rakt i hjärttrakten, och alldeles vansinnigt roligt. Humor går alltid hand i hand med ett visst mått av sanning, eller åtminstone igenkännade.

När lamporna släcktes efter första akten gapade jag som en fågelholk. "Är det slut nu? Det kan det inte vara, jag vet inte vad jag ska göra med det här!" Mina erfarenheter av finkultur är uppenbarligen begränsade, och när begreppet "paus" letade sig in i min lätt förvirrade hjärna var det en enorm lättnad. Det skulle komma en fortsättning, de skulle inte lämna mig dinglande.

Akt två var inte mindre drabbande, men befriande på ett helt annat sätt. De två människor som aldrig möttes i den första halvan kraschade in i varandra och blev på riktigt. Inte var det vackert, men det var uppriktigt. Befriande uppriktigt. Knappast enklare, men i alla fall sannare. Rakare. Råare. Friare.

Efter applåderna satte sig aktörerna med oss som inte ville släppa, och pratade lite. Jag frågade vad de tar med sig personligen efter sina 90 föreställningar. "Jag har blivit mycket bättre på att gräla!" svarade Mariannespelerskan. Jag tror henne och känner viss avund. Det är lika bedrägligt som levande, grälet. Det har aldrig varit min paradgren.

Jag vill se dem igen, scenerna. De går på Storsjöteatern igen imorgon, och jag smider sinnrika planer om hur jag ska ta mig in. Behöver lyssna en gång till, få ytterligare perspektiv - förstå, om det låter sig göras. Eller bara njuta av nåt riktigt, riktigt välgjort.

Kärlek är stort och svårt. Lycka också, och det är värt varenda uns av smärta längs vägen. Inbillar mig att de visste det, både Ingmar och August. Och den envisa tro på att det kanske skulle gå bättre med nästa fru, som de rimligen måste ha delat, ger mig råg i ryggen. Trots att det är som det sägs i början: "Egentligen är allt så vansinnigt osäkert att man skulle gå under om man tänkte på det."

Eller så är det bara vi som gör det svårt för oss. Kanske är det enkelt, om vi bara inte är "så jävla pretentiösa".

Det regnade när jag cyklade hem. Det gjorde inget.

En dans på rosor

Har just kommit hem efter två timmar milonga. Mitt livs första, och jag är redan frälst. Har gått en kurs i tango under våren, och nu var det dags att pröva den lite rappare kusinen. Det var enkelt, flödande, snabbt och alldeles underbart. Kanske hade vi fördel av tangonötandet, kanske var det bara lätt. Härligt var det i alla fall, och jag längtar desperat till nästa veckas fortsättning.

Min första tango hände i Hongkong för två år sedan. Jag hade föresatt mig att dansa salsa i alla länder jag besökte på resan som kompensation för att jag inte vågade åka till Sydamerika. Lyckades uppvigla ett glatt gäng soffsurfare att följa med mig på öppen salsaklass en kväll, och en av dem brukade dans tango. Vi hängde på henne kvällen därpå. En kinesisk kvinna med enorm pondus tog emot oss på en liten restaurang. Det var vi och ett gäng kineser i medelåldern, och efter två varv "gå i takt" kastade hon oss in i dansandet. Efter en timmes osäkert trampande bjöd hon upp herrarna en och en, provdansade dem inför oss andra och sågade dem vid fotknölarna. Om någon av dem repade sig och kom tillbaka för en andra lektion är jag imponerad. Kanske är det så kinesisk disciplin och motivation ser ut.

Jag hade i alla fall kul och hamnade efter lektionen i armarna på en äldre kinesisk herre som förbarmade sig över mig och mina stapplande försök. Det var en närmast andlig upplevelse. "I tango gäller det att släppa alla förutsägelser, och bara stanna i stunden. Du har ingen aning om vart nästa sekund kommer att föra dig, vart nästa steg skall landa. Gissa inget, ta bara detta steg, och se vad som kommer sen när det kommer. Det är en stor utmaning, särskilt för damen." För någon med vanan att sia minst ett år framåt i tiden - ja, en utmaning var det.

Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och en känsla av att lär jag mig dansa tango har jag även lärt mig leva. En fötternas mindfulness. Enda smolket i bägaren var att jag inte kunde begripa hur det skulle gå till i Östersund. Jag visste nämligen inte då vad många fortfarande inte vet: tangons svenska Mecka ligger i Östersund, eller Ås närmare bestämt. Tangojamt är en relativt stor och extremt aktiv förening, och vill man så erbjuds dansmöjligheter tre kvällar i veckan. Fantastiskt. Ännu mer fantastiskt är att de förstått vikten av att välkomna oss nybörjare. Rävarna ser inte bara till att ordna skjuts, de ser till att man blir uppbjuden och får smaka på den riktiga varan! Tro mig, svävande i armarna på en tangokavaljer skicklig nog att rädda ens feltramp och låtsas som om det var meningen är det svårt att inte frälsas. Det är magiskt helt enkelt.

Ikväll var också magisk. Klicketiklick så satt stegen där de skulle, om än inte perfekt och alldeles utan snubbel. Ändock - vi dansade!!! Cyklade leende hem genom ett vårljummet Östersund som luktade jord, vår och snabbmat, mellan skejtarna på torget, över sovande änder under Frösöbron.

Aaaah.

Livet.

Ibland är det faktiskt en dans på rosor.