Jag bor i en stad som präglas av sitt vatten. Vi säljer oss som Vinterstaden, men Vattenstaden hade kanske funkat lika bra. Efter tre månader med den numera riksfruktade cryptosporidiumparasiten är det kanske en farlig marknadsföringsstrategi, men lyckan står den djärve bi!
Som inledning på min lanseringskampanj vill jag börja just där: med crypton. Östersund är en stad med vanligen gott vatten, som många andra svenska städer, och som på de flesta ställen tog vi det för givet - tills den där dagen då våra liv förvandlades till en chartersemester. Flaskvatten på tandborsten, förbud mot att slicka sig om munnen i duschen, och "Hur klarar du magen?" som normal hälsningsfras. Vi fick importerade isbitar och skyltar med det betryggande "vi kokar allt vatten till matlagningen" på krogen, och stundtals kändes det riktigt exotiskt! Under världscupen i skidskytte var alla oroliga utom de internationella gästerna (de vi var oroliga för): "Dricka kranvatten? Varför skulle vi vilja det? Det gör vi inte ens hemma!"
Tillsammans med försäljningen av Ramlösa, Resorb och extra mjukt toalettpapper gick även kreativiteten i taket: vi fick teorier om att Storsjöodjuret äntligen gett sig till känna som ett mycket litet djur, idéer om försäljning av Storsjövatten som bantningspreparat, och ett sällan skådat uppsving i kiss- och bajshumor. Jämten var i storform helt enkelt!
Parasiten har dessutom inneburit ett enormt uppsving för arbetsmarknaden och konsumtionen - avgörande för en inlandskommun som denna! Utsläppsletning, vattenprovning, mineralvattenförsäljning, vattenfilterinstallationer, krängande av vattenkokare, för att inte tala om själva vattenkokningen och tillverkningen av elen som förbrukades därtill - det gör sig inte själv, och sammantaget har det sannolikt ökat vår BKP (bruttokommunprodukt) avsevärt! Att ingen kläckt en konspirationsteori om parasiten som AMS-åtgärd förvånar mig.
Efter en tid lugnade sig det hela och i takt med att vi lärde oss att duscha med stängd mun och torka av våra tomater med kökshandduken efter sköljning stillade sig irritationen både mentalt och tarmmässigt. Sedan några dagar är vattnet godkänt igen, och jag är tacksam. Inte bara för att min tre månader långa vätskebrist är över (kokt vatten smakar skit), utan för att jag kommer att sucka av välbehag över varje glas kranvatten under en lång tid framöver. Jag har blivit påmind om hur rika vi är, och det behövs ibland.
Epilog
Så här efteråt inställer sig andra frågor. Hur lång tid kommer det att ta innan jag sköljer munnen efter tandborstningen igen utan att behöva påminna mig om att det är ok? Innan varningsskyltarna tas ner på gymmet? Innan de misstänksammaste överger flaskvattnet? Hur många parasitrelaterade arbetstillfällen kommer att försvinna? Den som dricker får se...
måndag 21 februari 2011
onsdag 16 februari 2011
Good enough
"Du måste lära dig att göra saker good enough!" Jag är en stundtals maniskt nitisk liten arbetsmyra och har hört det mer än en gång. Good enough. Bra nog. Vad är det egentligen? Bra nog för vad?
Min pappa jobbar i bemanningsbranchen. Han pratade ett tag om kvalitet - och om hur kunden är den som definierar det. Att leverera med kvalitet är att leverera det kunden ber om och varken mer eller mindre. Tänker mig att i en upphandling av tjänster som städning är det ett bra mått på "bra nog": dammsugning varannan dag, dammtorkning en gång i veckan, grovrengöring tre ggr/år. Nån slags konsensus kring vad "dammning" betyder, och så är vi hemma. Men i de mjukare yrkena, vad är bra nog där, eller i andra sammanhang som mera gränsar till vad det är att vara människa?
En bra nog sjuksköterska tar sig tid att lyssna, men inte mer än att hon hinner sitta en kvart på lunchen.
En bra nog lärare förbereder lektionen grundligt nog för att... ja för vad då? Och om förklaringen som levererades inte förstods, materialet inte inspirerade alla, kan det ändå ha varit bra nog?
En bra nog medborgare ringer polisen men griper inte in i slagsmålet. Kör volvo men källsorterar.
Inser nu mitt första misstag. Det är inte människan som är bra nog, det är handlingen. Det tar mig en bit på väg, det gör det lite lättare att vara människa. För bra vill man ju vara. God. För vad är man annars? Dålig? Undermålig? Rent av ond? Usch, det blir fort otäckt.
Ok, men sen då. Vem definierar bra nog i sammanhang där oändligt mycket finns att göra, där uppdraget om ett sådant finns är långt över rimlighetens gräns?
- Det är skolans skyldighet att erbjuda alla elever den hjälp de behöver för att nå godkända kunskaper i alla ämnen. Det är ett absolut krav, och det går inte att hävda ekonomiska hinder, sas det på P1 idag angående barn med särskilda behov som inte får den hjälp de har rätt till. Det är kundens beställning. Det är definitionen av kvalitet. Är den rimlig? Är den ens önskvärd? Det är ju kanske fint om vi har resurser över till nattpersonal på demensboendet också...
Kanske är det där nyckeln till "bra nog" ligger. En nivå av behovstillfredställelse som är möjlig att nå utan att kompromissa för mycket med andra lika viktiga eller viktigare behov.
En sjuksköterska som lyssnar över sin lunch och aldrig orkar lyssna på sin fru på kvällen lyssnade inte bra nog.
En lektionsförberedelse som inte tilläts ta mer tid än den som fanns avsatt kanske bra nog. Inte bra nog för skolverkets nollvision, men för den faktiska situationen. Eller?
I en tid av görande är det lätt att missa alla de behov som definieras av ickegörande, eller bara av de som görs med njutning. Tugga långsamt. Sova gott. Ta rast. Gå hem. Nöja sig med mindre än allt. Andas.
Nog så. Tar tacksamt emot andra tankar på temat, är inte färdigtänkt på området. Tillsammans vi kanske får till det bra. Bra nog åtminstone!
Min pappa jobbar i bemanningsbranchen. Han pratade ett tag om kvalitet - och om hur kunden är den som definierar det. Att leverera med kvalitet är att leverera det kunden ber om och varken mer eller mindre. Tänker mig att i en upphandling av tjänster som städning är det ett bra mått på "bra nog": dammsugning varannan dag, dammtorkning en gång i veckan, grovrengöring tre ggr/år. Nån slags konsensus kring vad "dammning" betyder, och så är vi hemma. Men i de mjukare yrkena, vad är bra nog där, eller i andra sammanhang som mera gränsar till vad det är att vara människa?
En bra nog sjuksköterska tar sig tid att lyssna, men inte mer än att hon hinner sitta en kvart på lunchen.
En bra nog lärare förbereder lektionen grundligt nog för att... ja för vad då? Och om förklaringen som levererades inte förstods, materialet inte inspirerade alla, kan det ändå ha varit bra nog?
En bra nog medborgare ringer polisen men griper inte in i slagsmålet. Kör volvo men källsorterar.
Inser nu mitt första misstag. Det är inte människan som är bra nog, det är handlingen. Det tar mig en bit på väg, det gör det lite lättare att vara människa. För bra vill man ju vara. God. För vad är man annars? Dålig? Undermålig? Rent av ond? Usch, det blir fort otäckt.
Ok, men sen då. Vem definierar bra nog i sammanhang där oändligt mycket finns att göra, där uppdraget om ett sådant finns är långt över rimlighetens gräns?
- Det är skolans skyldighet att erbjuda alla elever den hjälp de behöver för att nå godkända kunskaper i alla ämnen. Det är ett absolut krav, och det går inte att hävda ekonomiska hinder, sas det på P1 idag angående barn med särskilda behov som inte får den hjälp de har rätt till. Det är kundens beställning. Det är definitionen av kvalitet. Är den rimlig? Är den ens önskvärd? Det är ju kanske fint om vi har resurser över till nattpersonal på demensboendet också...
Kanske är det där nyckeln till "bra nog" ligger. En nivå av behovstillfredställelse som är möjlig att nå utan att kompromissa för mycket med andra lika viktiga eller viktigare behov.
En sjuksköterska som lyssnar över sin lunch och aldrig orkar lyssna på sin fru på kvällen lyssnade inte bra nog.
En lektionsförberedelse som inte tilläts ta mer tid än den som fanns avsatt kanske bra nog. Inte bra nog för skolverkets nollvision, men för den faktiska situationen. Eller?
I en tid av görande är det lätt att missa alla de behov som definieras av ickegörande, eller bara av de som görs med njutning. Tugga långsamt. Sova gott. Ta rast. Gå hem. Nöja sig med mindre än allt. Andas.
Nog så. Tar tacksamt emot andra tankar på temat, är inte färdigtänkt på området. Tillsammans vi kanske får till det bra. Bra nog åtminstone!
tisdag 8 februari 2011
Vart du än går är du där
En god vän frågade "är målet eller resan målet för din resa, eller upplevelsen av varje ögonblick? Och går det verkligen att stå stilla och resa samtidigt?" Bra frågor.
Från början var nog målet att samla resmål. Att ha varit på ställen, kunna sätta en prick på kartan och visa upp ett självporträttsfoto med mig i förgrunden och nåt stort och pampigt bakom. Det är ett sätt att resa, men det blir dåligt nyttjad tid om den tid jag lägger hemma eller på väg dit inte är nåt värd. Sen blev själva resandet målet. Känslan av att vara på väg, vilan i att vara mellan destinationer, bara kunna luta sig tillbaka i tågsätet och på tryggt avstånd betrakta det jag lämnat eller snart skulle se. Det är bättre nyttjad tid, men lämnade mig fortfarande hungrande när jag var hemma.
Min senaste långresa var ett sätt att komma hem. Att få distans från allt det där jag tar för givet och känner till och kan, och på så sätt kunna värdera det - se om det verkligen var där jag ville vara, dit jag skulle återvända. Under resan sög jag i mig varje minut, varje meter - lät mig fascineras, förfasas, förtrollas och längta hem. Skrev långa utlägg i min resdagbok om hur fantastisk världen var, oavsett om den för dagen bestod av en riktigt lång bussresa, ett mögligt hotellrum eller en milsvid utsikt över ett vulkanlandskap. Jag njöt hela vägen, också av att komma hem. Väl där skedde något. Det där njutandet liksom fortsatte. Ögat som hade tränat på att dokumentera underligheter, skönheter och magiska ögonblick fortsatte av ren vana och upptäckte att jag skulle kunna fortsätta min resdagbok hemma - förutsatt att jag inte berättade vart jag var, trodde jag i alla fall. Tänkte att det är svårare att skriva hänförande om en löptur i solnedgången mellan tallarna på Storsjöns strand än om samma löptur mellan ormbunkarna på Nya Zeeland. Den här bloggen är min utmaning av den föreställningen. Kanske jag inte behöver åka nånstans för att resa. Kanske är inte resan alls det som är grejen, utan snarare det tillstånd den hjälper oss att försättas i - det där barnsliga fascinationen inför det vi upplever, det som känns nytt. Med risk för att bli oregerligt flummig: därför är varken målet, resan eller hemkomsten poängen - det är det sinnestillstånd som får mig att uppskatta det som sker i nuet för att det är nytt och intressant och övergående.
Övergående. När jag varit på resa har jag många gånger förundrats över hur jag glatt tolererar obekvämligheter som hårda sängar, läskiga toaletter, oändliga bussresor och planer som inte blev vad jag tänkt mig, allt med mottot "det här kommer att bli en fantastisk historia när det är över!". På samma sätt passerar jag sevärdheter, träffar människor och skördar upplevelser utan att sörja att jag inte får göra det igen imorgon. Flyktigheten är en av resans ofrånkomliga egenskaper, och den får mig att njuta och strunta i att lida på ett sätt som är svårare när man står där man står och vet eller hoppas att så kommer att förbli. Har vi det bra oroar vi oss för förändringen, har vi det sämre hatar vi det som förblir.
Det som börjat växa sig på mig att den där vardagen som vi jobbar så hårt med att få ordning på - och fly ifrån på semestern - nog är en illusion. Lyssna bara på ordet. Var dag. Inget händer på samma sätt två gånger. Ingen är samma människa två dagar i rad. Inget är beständigt, vare sig sorg, lycka eller adresser.
Tillvaron är övergående, flyktig och obeständig. Om jag har ett mål är det att leva med den insikten, och se till att vara där när det händer - verkligen uppleva det som sker. Det kommer nämligen att vara en kanonbra historia imorgon!
Från början var nog målet att samla resmål. Att ha varit på ställen, kunna sätta en prick på kartan och visa upp ett självporträttsfoto med mig i förgrunden och nåt stort och pampigt bakom. Det är ett sätt att resa, men det blir dåligt nyttjad tid om den tid jag lägger hemma eller på väg dit inte är nåt värd. Sen blev själva resandet målet. Känslan av att vara på väg, vilan i att vara mellan destinationer, bara kunna luta sig tillbaka i tågsätet och på tryggt avstånd betrakta det jag lämnat eller snart skulle se. Det är bättre nyttjad tid, men lämnade mig fortfarande hungrande när jag var hemma.
Min senaste långresa var ett sätt att komma hem. Att få distans från allt det där jag tar för givet och känner till och kan, och på så sätt kunna värdera det - se om det verkligen var där jag ville vara, dit jag skulle återvända. Under resan sög jag i mig varje minut, varje meter - lät mig fascineras, förfasas, förtrollas och längta hem. Skrev långa utlägg i min resdagbok om hur fantastisk världen var, oavsett om den för dagen bestod av en riktigt lång bussresa, ett mögligt hotellrum eller en milsvid utsikt över ett vulkanlandskap. Jag njöt hela vägen, också av att komma hem. Väl där skedde något. Det där njutandet liksom fortsatte. Ögat som hade tränat på att dokumentera underligheter, skönheter och magiska ögonblick fortsatte av ren vana och upptäckte att jag skulle kunna fortsätta min resdagbok hemma - förutsatt att jag inte berättade vart jag var, trodde jag i alla fall. Tänkte att det är svårare att skriva hänförande om en löptur i solnedgången mellan tallarna på Storsjöns strand än om samma löptur mellan ormbunkarna på Nya Zeeland. Den här bloggen är min utmaning av den föreställningen. Kanske jag inte behöver åka nånstans för att resa. Kanske är inte resan alls det som är grejen, utan snarare det tillstånd den hjälper oss att försättas i - det där barnsliga fascinationen inför det vi upplever, det som känns nytt. Med risk för att bli oregerligt flummig: därför är varken målet, resan eller hemkomsten poängen - det är det sinnestillstånd som får mig att uppskatta det som sker i nuet för att det är nytt och intressant och övergående.
Övergående. När jag varit på resa har jag många gånger förundrats över hur jag glatt tolererar obekvämligheter som hårda sängar, läskiga toaletter, oändliga bussresor och planer som inte blev vad jag tänkt mig, allt med mottot "det här kommer att bli en fantastisk historia när det är över!". På samma sätt passerar jag sevärdheter, träffar människor och skördar upplevelser utan att sörja att jag inte får göra det igen imorgon. Flyktigheten är en av resans ofrånkomliga egenskaper, och den får mig att njuta och strunta i att lida på ett sätt som är svårare när man står där man står och vet eller hoppas att så kommer att förbli. Har vi det bra oroar vi oss för förändringen, har vi det sämre hatar vi det som förblir.
Det som börjat växa sig på mig att den där vardagen som vi jobbar så hårt med att få ordning på - och fly ifrån på semestern - nog är en illusion. Lyssna bara på ordet. Var dag. Inget händer på samma sätt två gånger. Ingen är samma människa två dagar i rad. Inget är beständigt, vare sig sorg, lycka eller adresser.
Tillvaron är övergående, flyktig och obeständig. Om jag har ett mål är det att leva med den insikten, och se till att vara där när det händer - verkligen uppleva det som sker. Det kommer nämligen att vara en kanonbra historia imorgon!
torsdag 3 februari 2011
Ask and it is given!
Inom den "alternativa" världen har det länge pratats om den sk attraktionslagen. Den stipulerar i korta drag att lika söker lika - att kosmos ständigt ordnar sig och att fenomen förökar sig genom att hopas. Olycka dras till olycka, lycka till lycka, kaos till kaos. Framgångskonceptet vaskat ur detta resonemang har sammanfattats "Ask and it is given", enligt principen att tankar och intentioner är lika verkliga som handlingar, och att en god intention därför kommer att attrahera företeelser i linje med den intentionen. Med intentionen att bli miljonär kommer du att tjäna miljoner.
Jag testar också konceptet. Inte i den utsträckningen att jag tror att universum manifesterar en röd bil om jag önskar mig den tillräckligt hårt, utan i bokstavlig mening: för att få något måste jag fråga!!! Eller som det mer traditionellt uttryckts: sök och du skall finna.
Problemet har för min del varit att jag inte vetat vad jag vill, och följaktligen inte heller vetat vad jag ska fråga efter. Det har rört sig om olika saker: vart jag ska jobba, vart jag ska resa, vem som kan hjälpa mig med saker. Jag har bara haft en diffus längtan och ett driv. Vad gör man om man inte vet vad man ska fråga? Fråga ändå!
I våras längtade jag efter nya intryck och vidgade vyer i mitt yrkesliv, men visste inte vad jag ville rent konkret. Velade länge men fick till slut nog och ringde till Mittuniversitetet.
- Hej! Jag har egentligen ingen konkret fråga, men jag tror att ni kan ha svar!
Efter en problembeskrivning och tre vidarekopplingar satt jag med en tid bokad för anställningsintervju på ett jobb jag inte ens visste fanns. Magiskt.
Sedan dess har tiden gått, anställningen har varit min och tagit slut och det är dags att leta mig vidare. Det har stått stilla ett tag, jag har nämligen inte vetat åt vilket håll jag ska vrida mig. Idag fick jag nog och ringde ett samtal till en man jag kort träffat tidigare och som jag vet kunde saker som jag också vill kunna.
- Hej! Jag tror att du har nåt spännande att prata med mig om! Jag har nog inget konkret att erbjuda dig i gentjänst, men skulle du ha lust med en förutsättningslös fika?
Nästa vecka ska vi träffas. Han kan ha behov av mig, och redan har det korta samtal vi hade öppnat helt nya vyer och möjligheter. Saker jag tänkt och längtat efter börjar trilla på plats, bilda sammanhang, skapa helheter. Vart det tar vägen återstår att se. Det är häftigt. Det är magiskt. Allt jag behövde var att fråga.
Nej, jag tror inte att det räcker med att sitta och odla längtan. Jag tror att vi behöver blotta den också. Hur ska universum kunna gå oss till mötes om vi inte berättar vad vi vill, och vad är kosmos om inte de människor vi omger oss med? Det behöver kanske inte vara mera hokus pokus än så.
Längtar du? Vet du inte efter vad eller hur du ska göra? Ring nån som inspirerat din längtan, eller som verkar veta för egen del.
- Hej. Det här är jag. Detta är min diffusa längtan. Har du något du vill berätta?
Jag testar också konceptet. Inte i den utsträckningen att jag tror att universum manifesterar en röd bil om jag önskar mig den tillräckligt hårt, utan i bokstavlig mening: för att få något måste jag fråga!!! Eller som det mer traditionellt uttryckts: sök och du skall finna.
Problemet har för min del varit att jag inte vetat vad jag vill, och följaktligen inte heller vetat vad jag ska fråga efter. Det har rört sig om olika saker: vart jag ska jobba, vart jag ska resa, vem som kan hjälpa mig med saker. Jag har bara haft en diffus längtan och ett driv. Vad gör man om man inte vet vad man ska fråga? Fråga ändå!
I våras längtade jag efter nya intryck och vidgade vyer i mitt yrkesliv, men visste inte vad jag ville rent konkret. Velade länge men fick till slut nog och ringde till Mittuniversitetet.
- Hej! Jag har egentligen ingen konkret fråga, men jag tror att ni kan ha svar!
Efter en problembeskrivning och tre vidarekopplingar satt jag med en tid bokad för anställningsintervju på ett jobb jag inte ens visste fanns. Magiskt.
Sedan dess har tiden gått, anställningen har varit min och tagit slut och det är dags att leta mig vidare. Det har stått stilla ett tag, jag har nämligen inte vetat åt vilket håll jag ska vrida mig. Idag fick jag nog och ringde ett samtal till en man jag kort träffat tidigare och som jag vet kunde saker som jag också vill kunna.
- Hej! Jag tror att du har nåt spännande att prata med mig om! Jag har nog inget konkret att erbjuda dig i gentjänst, men skulle du ha lust med en förutsättningslös fika?
Nästa vecka ska vi träffas. Han kan ha behov av mig, och redan har det korta samtal vi hade öppnat helt nya vyer och möjligheter. Saker jag tänkt och längtat efter börjar trilla på plats, bilda sammanhang, skapa helheter. Vart det tar vägen återstår att se. Det är häftigt. Det är magiskt. Allt jag behövde var att fråga.
Nej, jag tror inte att det räcker med att sitta och odla längtan. Jag tror att vi behöver blotta den också. Hur ska universum kunna gå oss till mötes om vi inte berättar vad vi vill, och vad är kosmos om inte de människor vi omger oss med? Det behöver kanske inte vara mera hokus pokus än så.
Längtar du? Vet du inte efter vad eller hur du ska göra? Ring nån som inspirerat din längtan, eller som verkar veta för egen del.
- Hej. Det här är jag. Detta är min diffusa längtan. Har du något du vill berätta?
onsdag 2 februari 2011
Vad är det att komma hem?
Vad en resa utvecklar sig till beror inte bara på vart man reser, det beror också på varifrån - vad det är att längta hem. Eller komma hem. Lyssnade på Tendens i P1 idag, tema Norrlandsdrömmar. Mikael Niemi intervjuades och reportern sa "en norrlänning för mig är den som alltid pratar om att "åka hem" till Norrland även om de bott någon annanstans i 20 år". Min från Stockholm nyss inflyttade granne gjorde samma notering för någon månad sedan, när jag sa att jag skulle hem över jul. Vadå hem? Vi diskuterade saken och försökte reda ut vad vi menade, jag och hennes flickvän från Åsele som gör samma sak. Vi var inne på att det handlade om platsen, snarare än om familjen. Om mina föräldrar flyttade till Sundsvall och jag åkte dit över jul skulle jag inte säga att jag skulle hem. Men hem till min hemby - det är kanske alltid hem, även om jag sällan åker dit och inte kan tänka mig att leva där.
Samtidigt är hembygd också ett vitt begrepp. När jag flyttade från Umeå till Östersund flyttade jag hem, även om avståndet hem till mor och far bara hade minskat med några mil. Jag var i rätt län. Rätt lokaltidning, rätt nationalsång (jämtlandssången), rätt landsting. Och så fanns det berg. Det finns det inte i Umeå. Att det fanns fler bekanta från förr här spelade säkert också roll, men det var inte det jag noterade mest. Det var inte där identiteten främst satt.
Själv tror jag att det rör sig om propaganda. Östersund har känts hemma sedan långt innan jag hade nöjet att bo i stan. Ungefär sedan jag började gå på Storsjöyran. Att stå på ett torg tillsammans med 25000 flaggvinkande och jublande människor och lyssna på president Ljusberg när han talar till republikens innevånare, skalla "Jamtland jamtland jamt och standut" och sedan sjunga Jämtlandssången och se fyrverkerierna mot den blekblå augustinatthimlen gör nåt med hjärtat. Eller som stockholmaren bredvid i myllret för nåt år sedan uttryckte det: "De sa att det är som i Tyskland på 30-talet. Jag trodde dem inte, men de hade ju rätt!" Det kanske är billigt, men jag tror att det spelar roll. En kväll om året står vi där på torget och påminner oss om varför vi bor här, och att få medhåll av så många gör skillnad. 25 000 glada jämtlänningar kan inte ha fel.
Frågan kvarstår. Varför åker vi norrlänningar "hem" medan stockholmare inte gör det? Jag misstänker att samma fenomen finns hos folk från mindre orter även i andra delar av Sverige - att det handlar om att återvända till en plats man växt upp på men lämnat, en plats som är identitetsbärande. Eller?
I radioreportaget konstaterades även att man sett att svenskar som skrev hem från Amerika under emigrationen längtade efter platser - berg, växter, forse, till skillnad från andra européer skrev om kulturen och människorna. Tänker på när jag stod på en busshållplats på Sydön på Nya Zeeland och fick syn på en björk - den första på tre månader - och nästan fick tårar i ögonen av tacksamhet. Tillbaka på bussen sa busschauffören "Did you see the birch? Scandinavians usually go crazy about it, quite fascinating."
Idag ska jag ta en promenad i det Östersund som är mitt hem och känna tacksamhet. Om den känslan är ett resultat av magisk natur eller populistisk republikromantik låter jag vara osagt, men den är skön!
Samtidigt är hembygd också ett vitt begrepp. När jag flyttade från Umeå till Östersund flyttade jag hem, även om avståndet hem till mor och far bara hade minskat med några mil. Jag var i rätt län. Rätt lokaltidning, rätt nationalsång (jämtlandssången), rätt landsting. Och så fanns det berg. Det finns det inte i Umeå. Att det fanns fler bekanta från förr här spelade säkert också roll, men det var inte det jag noterade mest. Det var inte där identiteten främst satt.
Själv tror jag att det rör sig om propaganda. Östersund har känts hemma sedan långt innan jag hade nöjet att bo i stan. Ungefär sedan jag började gå på Storsjöyran. Att stå på ett torg tillsammans med 25000 flaggvinkande och jublande människor och lyssna på president Ljusberg när han talar till republikens innevånare, skalla "Jamtland jamtland jamt och standut" och sedan sjunga Jämtlandssången och se fyrverkerierna mot den blekblå augustinatthimlen gör nåt med hjärtat. Eller som stockholmaren bredvid i myllret för nåt år sedan uttryckte det: "De sa att det är som i Tyskland på 30-talet. Jag trodde dem inte, men de hade ju rätt!" Det kanske är billigt, men jag tror att det spelar roll. En kväll om året står vi där på torget och påminner oss om varför vi bor här, och att få medhåll av så många gör skillnad. 25 000 glada jämtlänningar kan inte ha fel.
Frågan kvarstår. Varför åker vi norrlänningar "hem" medan stockholmare inte gör det? Jag misstänker att samma fenomen finns hos folk från mindre orter även i andra delar av Sverige - att det handlar om att återvända till en plats man växt upp på men lämnat, en plats som är identitetsbärande. Eller?
I radioreportaget konstaterades även att man sett att svenskar som skrev hem från Amerika under emigrationen längtade efter platser - berg, växter, forse, till skillnad från andra européer skrev om kulturen och människorna. Tänker på när jag stod på en busshållplats på Sydön på Nya Zeeland och fick syn på en björk - den första på tre månader - och nästan fick tårar i ögonen av tacksamhet. Tillbaka på bussen sa busschauffören "Did you see the birch? Scandinavians usually go crazy about it, quite fascinating."
Idag ska jag ta en promenad i det Östersund som är mitt hem och känna tacksamhet. Om den känslan är ett resultat av magisk natur eller populistisk republikromantik låter jag vara osagt, men den är skön!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)