Stod som så många gånger förr i Badhusparken och gungade lyckligt till ännu en fantastisk Yrankonsert. Daniel Adams-Ray den här gången. K som gungade lika lyckligt intill konstaterade "Han är så bra, så ödmjuk och och så riktig. Lika rädd som oss andra." Efter ännu en låt konstaterade vi båda lite avundsjukt när publiken ylade lyckligt att Daniels stund där på scenen måste vara något av det finaste man kan uppleva - ett kort ögonblick av lycka, av att ha allt.
Eller inte.
Dagen därpå. Samma scen. Veronica Maggio fyller parken till bristningsgränsen med vrålande fans. Efter varje låt tackar hon lika lyckligt för applåderna. "För två år sedan satt jag i en taxi hem från sista spelningen på Gröna Lund och grät. Tänkte att nu kommer de att vilja att jag gör en skiva till och ingen kommer att gilla den. Och så står ni här ändå!! Tack!!" Hon kan liksom fortfarande inte tro det.
Det var samma sak med Daniel. "Det är en så fantastiskt vacker kväll ikväll! Och då vill jag ta tillfället i akt att säga fuck it till allt det där om att vara perfekt! Det är våra brister som gör oss mänskliga!" Vi tjöt av glädje. Han är rädd som oss. Vi ger honom det vackraste ögonblicket, och för honom borde det vara vardag - han har gjort det här länge. Ändå syns det på honom att han fortfarande inte kan tro det. Han springer över scenen, tackar och tackar och suger åt sig som ett hungrigt spädbarn, som om det förvånade honom att vi gillade en hel låt till. Att han fortfarande duger.
Just nu är Daniel och Veronica två av Sveriges kanske mest "lyckade" människor. De har slagit stort och alla är eniga om att det är sann talang vi snackar om. Ändå är de små så små, ändå vänder de sig ut och in igen och igen för att kolla att de fortfarande duger. Trots att jag och tusen andra ylar kärlek kan de inte tro det.
Det får mig att titta på mig själv, på mitt eget strävande efter nån slags godkäntkvitto. Det känns ovanligt meningslöst idag. Det är uppenbart att det inte hjälper ens med 10 000 skivkvitton, 10 000 sålda biljetter, 10 000 jubel och spotifyklick. Visst, det är garanterat njutbart. Smickrande. Svindlande. Men fylla hjärtehålet verkar det inte göra.
Nej, kärleken kommer inte utifrån. Acceptansen. Vilan. Det finns inga avlatsbrev ut ur skärselden, hur många pluspoäng vi än tjänar. Kanske finns inte ens skärselden. Vi är alla små. Vi är alla ofullkomliga. Vi är alla oändligt mäktiga. För när det kommer till kritan finns det nog bara en som kan säga att vi duger. Otur bara att den där ende oftast verkar nöja sig med att vara den största kritikern.
Ikväll står jag i Badhusparken igen. Säkert! spelar och jag tänker skrika kärlek tillsammans med resten. Kanske lite till mig själv också. Inte så mycket för att jag har förtjänat det som för att jag kan. Kanske till och med slappna av lite. Vila lite. Tänka att det räcker. Att det är ok. Vara mitt eget fan för en stund. Min egen älskare. Finare blir det nog inte.
Daniel Adams-Ray – Lilla lady
