Jag tränar på att äta, eller rättare sagt vara med när jag äter. Det är knepigare än man kan tro.
Jag hör till släktet optimerare, vi som vill göra mesta möjliga av allt vi kommer över, oavsett om det rör sig om pengar, tid, eller överblivna brädstumpar. Ofta blir det kvantitet framför kvalitet, särskilt när det kommer till tid. Att "hinna mycket". Har haft orsak att fundera på det där hinnandet på sistone, och ätandet är ett bra exempel. Hur optimerar jag en matpaus?
När jag äter gör jag ofta minst en sak till samtidigt: lyssnar på radion, läser en bok, skriver inköps/göralista, kollar mailen, ser på tv, läser igenom helt ointressant reklam, eller om jag har sällskap, pratar. Under tiden glider maten oförmärkt ner och när tallriken är tom upptäcker jag att jag nästan sprängs. Vad den smakade vet jag ofta inte.
Till saken hör att jag är en människa som verkligen gillar mat, som njuter ohämmat av enkla rätter som fläsk med löksås eller en god oliv, som minns mina resor mycket utifrån vilken mat jag åt, och som tycker att mat är viktigt. Ändå förspiller jag 90% av det jag äter hemma med att inte vara där. Det känns som en felaktig prioritering, så nu tränar jag alltså. Det är spännande. Lagar min mat, ställer fram tallrik och bestick och noterar hur hjärnan funderar på om de verkligen ska stå i köket och inte framför datorn, börjar söka efter lämplig litteratur, sneglar mot radion. Får ta i lite för att sätta mig på stolen, det surrar lite oroligt i kroppen, lite obekvämt. Bara maten?? Sen börjar Ätandet. Noterar hur svårt det är att stanna med blicken vid tallriken, hålla uppmärksamheten vid smaken, doften. När tankarna driver iväg ökar tuggandet genast farten, upptäcker hur jag sväljer tortellinin för tidigt så både strupen och magen protesterar mot våldet, och i samma ögonblick som jag sväljer är nästa tugga i munnen.
Det är annorlunda när jag är där. Då smakar peston. Då känns saltkornen. Då letar sig små små mängder vältuggad mat ner genom strupen, till en tacksam mage som glatt meddelar när den är nöjd.Ändå driver jag. Ändå är det svårt att stanna, och när sista tuggan ligger i munnen börjar jag packa ihop. Lämnar vanligtvis köket innan tuggan är svald. Här får jag ta i som när jag sätter mig - avbryta lockpåsättandet mitt i, lägga händerna på bordet, tugga klart. Känna efter. Det är skönt när jag gör det.
Jämför med ett besök på en fin restaurang. Få skulle få för sig att ta med sig en bok dit, eller läsa Aftonbladet över gåslevern. Vi sniffar på vinet, tar små små tuggor, äter med andakt, tar oss tid mellan rätterna, och är där. Detsamma när jag är på resa och smakar en ny rätt för första gången, då är jag också närvarande, och det är fantastiskt!
Tänker på gamla tider, då mat inte var en självklarhet. Då bordsbön bads och maten tystade munnen. På farmor som vet hur det känns att vara hungrig och som med glädje minns barndomens kokta potatisar med salt. Det känns som att de visste nåt som jag föst nu börjar fatta. Jag vill optimera på ett nytt sätt - genom att välja att göra en sak i taget så att jag faktiskt upplever det jag gör. Äta gör jag minst tre gånger om dagen. Hur mycket njutning är inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar