Drömde i natt att jag skulle skriva en roman, en historia som inte berättats förut! Den skulle handla om ett totalitärt samhälle som tvingade människor att skriva. Historier, debattartiklar, krönikor - vad var inte det viktigaste, det viktigaste var att de skrev, inte för att kontrollera dem, utan för att skrivandet i sig var en dygd! Min historia skulle handla om en man som upptäcker att människor fejkar sina texter, att man skaffat datorprogram som spökskriver åt sig, och hur han hanterar denna insikt. Ska han rapportera till högre ort? Ska han spela med?
När man drömmer är man sällan sammanhängande, och romanskrivande har aldrig funnits på min göralista. Jag är inte fantasirik nog för en historia på mer än en sida. Att det här uppslaget knappast kommer att mynna i en ikonisk roman av slaget 1984 är jag rätt övertygad om. Ändå väcker drömmen frågor i mig.
För det första: tanken om den gode despoten är knappast ny, men är det ens möjligt för en despot att propagera för yttrandefrihet? Är det möjligt att driva en totalitär regim där alla får säga vad de tycker, men inte kommer någonstans med sina tankar? Tänker mig att revolutionen skulle stå runt hörnet inom en vecka. Facebook ses ju inte för inte som ett problem för många stadsmakter.
Eller var det i själva verket katolicismen jag drömde om? Påven som uppmanar folk till att prata och diskutera, men som själv sitter på makten och tolkningsföreträdet intill döddagar. Nej, inte påven. Det finns mycket katolska präster uppmanas att tiga still om.
Rockys goda diktator hette Margot Wallström och skulle tvinga på alla dagisplats och A-kassa. Är det lösningen? En president vald på livstid som läser folkets texter för att veta var de står och gör sitt yttersta för att lyssna och tjäna folket. Var det så gamla tiders kungar skulle fungera?
Frågan kvarstår. Kan yttrandefriheten släppas loss utan att revolutionen följer efter på kuppen?
Kanske ställer jag frågan fel. Kanske är det intressanta i storyn inte själva yttradefriheten, utan försöket att smita ifrån den! Ett samhälle där människor lever i begränsning, ges möjlighet att prata och opinionsbilda, men väljer att tiga still eller prata strunt. Är det så att om vi vet att våra ord inte tas på allvar kommer vi att sluta tala? Det är som "Tyck till"-lådan på jobbet som aldrig blir tömd. "Visst ville vi lyssna, det var bara aldrig nån som tyckte nåt!"
Har du andra tankar? Dela med dig, snälla!!!
Har en känsla av att den här historien kommer att jaga mig. Nån som vill ha jobbet som spökskrivare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar